1700-talets vittra fruntimmer ifrågasatte tidens normer

En del av de kvinnliga författarna under frihetstiden prövade gränserna för vad tidens normer tillät och tog därmed steget från vittra fruntimmer till att bli offentliga kvinnor. Det visar Ann Öhrberg, som i sin avhandling lyfter fram många nu bortglömda kvinnliga författare.

Det är ett känt faktum att kvinnliga författare ofta är frånvarande i litteraturhistorien. Det gäller i inte minst för det svenska 1700-talet – men bilden korrigeras i Ann Öhrbergs avhandling Vittra fruntimmer där hon presenterar över etthundrafyrtio kvinnliga författare verksamma under den svenska frihetstiden, 1720–1772. Det stora flertalet av dessa författare har inte diskuterats i tidigare forskning. Ann Öhrberg förenar ett genusteoretiskt perspektiv och retoriska analyser med litteratursociologisk metodik, där författarna sätts in i sociala och historiska sammanhang  – särskilt viktig blir diskussionen av vilka nätverk kvinnliga författare tillhörde.

Ann Öhrberg lyfter fram dessa – idag oftast bortglömda -författare, men diskuterar också en av frihetstidens mest kända författare: Hedvig Charlotta Nordenflycht. Andra är t.ex. Uppsalaförfattaren Charlotta Frölich, som var frihetstidens mest produktiva författare näst efter Nordenflycht, skaldinnan Charlotta Löfgren, två politiska författare från den mäktiga Gyllenborgska klanen, Elisabeth Stierncrona och hennes dotter Anna Gyllenborg samt kokboksförfattaren Kajsa Warg.

Två kategorier av tryckt litteratur står i fokus för undersökningen. För det första diskuteras tillfälleslitteratur – texter som skrevs till till exempel bröllop och begravningar – för det andra analyseras politiskt debatterande skrifter. Dels behandlas allmänpolitiska skrifter, t.ex. sådana som skrevs i anledning av frihetstidens turbulenta politiska klimat – som dalmasarnas uppror 1743, eller det rojalistiska kuppförsöket 1756 – dels kvinnopolitiska texter. Ann Öhrberg diskuterar särskilt de djärva radikala ifrågasättanden av kvinnans underordnade ställning som skrevs av författare som Nordenflycht, men även av Sveriges första kvinnliga journalist: Anna Margareta von Bragner.

Studien visar att kvinnliga författare ofta väl behärskade den klassiska retorikens verktyg och att deras texter var en viktig del av frihetstidens sociala, litterära och politiska liv. Det blir tydligt vilka retoriska strategier som tillämpades av kvinnliga författare i en tid där kvinnors medverkan i offentligheten inte alltid sågs med blida ögon. Det visar sig att kvinnliga författare visserligen ofta agerade å hushållets eller nätverkens vägnar och verkade inom en representativ kulturs ramar. Men genom att göra detta ifrågasatte samtidigt många av dem framgångsrikt de normer som gällde för kvinnligt agerande. De blev ”offentliga kvinnor” i ordets goda bemärkelse. Undersökningen visar också hur fruktbart det kan vara att frångå de estetiska urvalsprinciper, som oftast utgör den traditionella litteraturhistorieskrivningens grundval, för att istället vända blicken mot den litteratur som faktiskt skrevs och brukades under äldre tider.

Ann Öhrberg:
Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare
Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 19 maj 2001
Opponent: fil.dr Valborg Lindgärde, Teologiska Högskolan, Stockholm