Axel Oxenstierna föddes 1583. Han blev Sveriges rikes kansler 1612 och stannade på posten till sin död 1654. Han verkade på många områden och under lång tid. Han var den dominerande gestalten när den svenska förvaltningen började organiseras, men han är också genom historien Sveriges ende statsman av internationell resning och betydelse.

Han var samtida med Richelieu och Mazarin i Frankrike, med Olivares i Spanien, med Trauttmansdorff i kejsardömet och med Cromwell i England. Han var inte bara deras samtida, han var deras kollega och medspelare, i deras lika väl som i sina egna ögon. Oxenstierna hade en avgörande roll vid Gustav Adolfs, Kristinas och Karl Gustavs trontillträde, och var som rikskansler deras främste förtroendeman. 

Axel Oxenstierna var strateg, han var ledare, han var analytiker, och han var en lysande förhandlare. Men hans gärning har inte gått fri från invändningar. Han bidrog till att det tyska kriget blev tio eller femton år längre än vad redan många samtida – även inom den svenska ledningen – ansåg rimligt och nödvändigt. Han var den ledande mannen i en släktkrets som under hans tid vid makten besatte många av de ledande ställningarna inom den nyskapade förvaltningen. Han var den främste företrädaren för den gamla rådsadel som berikade sig vid den framväxande stormaktens plundringar.

Historien om Axel Oxenstierna är en studie i makt och maktutövning. Ingen annan svensk nedom tronen har utövat så mycket makt under så lång tid, knappast heller under så svåra förhållanden – han söker sin like i Europa. Oxenstierna använde makten till statskonst och statsbyggnad, och därmed blev hans inflytande stort och bestående.

Tiden, omvärlden, det dåtida Sverige och hans eget ursprung är den nödvändiga bakgrunden för att förstå Axel Oxenstiernas livsverk. Gunnar Wetterbergs biografi är därför också en bred skildring av den epok som kanslern verkade i.

Gunnar Wetterberg:
Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid. Del 1-2
Atlantis
Två inbundna band (sammanlagt 1068 sidor)
Utkom 2002.

Nominerad som Årets bok om svensk historia 2002.