Biskopen i museets trädgård

Ibland behöver arkeologerna knappt gå utanför dörren för att göra märkliga fynd. Ett bra exempel på det är den undersökning som sommaren 1993 gjordes i Sigtuna Museums trädgård, där det på medeltiden låg en kyrka med tillhörande begravningsplats. Redan en av de första dagarna påträffades en grav med ett enastående innehåll: bredvid ett svårt skadat och förvittrat skelett låg den krumböjda toppen av en biskopskräkla. På den döde återfanns också ett kors av silvertråd och rester efter vad som troligen varit en nattvardskalk. Gravens nedre del, från midjan och underarmarna, saknades helt vilket kan bero på att den plundrats någon gång för länge sedan. Gravrövarna kan ha varit på jakt efter den safirprydda guldring som biskopar hade på fingret och som bör ha följt med i graven.

Vad som från första början gjorde fyndet gåtfullt var det faktum att biskopen i graven inte utan vidare gick att placera historiskt. Man kan ju inte precis säga att det vimlade av biskopar i Sverige under den första kristna tiden och kyrkan höll noga reda på sina ledares göranden och öden. Här fanns alltså kvarlevorna av en biskop som ingen verkade sakna!

Graven kunde inte heller dateras genom det som arkeologer kallar stratigrafi, det vill säga genom sitt läge i jordlagren. Fyndet blev startskottet för ett frenetiskt tvärvetenskapligt forskningsarbete, som nu resulterat i boken Biskopen i museets trädgård. En arkeologisk gåta. Sex olika forskare redovisar i boken sina resultat. Det är tre arkeologer med skilda specialiteter, en missionshistoriker, en osteolog och en tandläkare.

För att försöka lösa gåtan och ringa in fyndet gick forskargruppen fram på olika fronter. De tekniska undersökningarna genomfördes i laboratorium, sedan den ömtåliga graven först frusits ner med kolsyreis på platsen och flyttats. Där kunde forskarna bland annat fastställa att biskopen varit 35-45 år och klent byggd. Studiet av tandslitaget visade också att han endast tuggat på vänstra sidan. På den högra, outnyttjade sidan hade han fullt med tjock tandsten vilket tyder på kraftig tandköttsinflammation som säkert resulterat i dålig andedräkt. Den ensidiga tuggningen kan tolkas som att biskopen varit förlamad i halva ansiktet, kanske efter en blodpropp i hjärnan.

Studier i svepelektronmikroskop av silverkorset i graven visade att det utförts i en komplicerad teknik med utgångspunkt i blott 0,13 mm breda silverband, som spunnits runt en snodd silkestråd. Den kräkla som låg i graven är den äldsta som påträffats ”i bruk” i Sverige. En analys visade att den var snidad av valrossbete, ett material som på medeltiden kunde ersätta svårtillgängligt elfenben från elefant. En jämförande studie visade att Sigtunakräklans form har engelska paralleller men att den för den skull inte behöver vara importerad. Den kan ha tillverkats av en hantverksmästare i Sigtuna, kanske knuten till det kungliga hovet. Spår efter sådant hantverk i form av ett valrosskranium med borttagna betar har påträffats vid tidigare arkeologiska undersökningar i staden liksom snidade spelpjäser av valrosselfenben.

Sigtunas, och därmed också Svealands, förste från skriftliga källor kände stiftsbiskop är Adalvard den yngre som verkade under kung Stenkils tid på 1060-talet. Mycket talar för att det var under Stenkils efterträdare kung Inge den äldre som den stenkyrka – Mälarområdets första – uppfördes, vid vars yttermur biskopsgraven påträffades. Att prelaten i graven är en av Adalvards närmaste efterträdare är därför rätt troligt, kanske en viss ”biskop R.” som nämns i ett samtida påvebrev. En annan möjlig ”kandidat” är en biskop Henrik av Sigtuna, som enligt ett kyrkligt register i Lund dog vid slaget vid Foteviken i Skåne 1134. I så fall måste liket ha balsamerats för att kunna föras till Sigtuna. Och spår av vad som kan ha varit balsameringsvätska hittades faktiskt vid laboratorieundersökningarna. Möjligheten av en mission från öst, Ryssland eller Bysans, vid 1000-talets mitt diskuteras också i boken. På tapeten är då en viss biskop Osmund, som tycks ha stått under kung Emund den gamles beskydd. Men denne Osmund lär ligga begravd i en katedral i England.

Några definitiva svar på frågan om biskopens identitet kan alltså trots all nedlagd forskarmöda och trots kombinationen av humanistiska och naturvetenskapliga metoder ännu inte ges. Men för dem som intresserar sig för Sverige under det dramatiska brytningsskedet mellan vikingatid och medeltid, mellan hedendom och kristendom, gör inte det ämnet mindre fascinerande.

Sten Tesch & Rune Edberg (redaktör):
Biskopen i museets trädgård. En arkeologisk gåta
Sigtuna Museum
120 sidor, inbunden, illustrerad
Utkom 2001