Digerdöden (den stora, den digra döden) drabbade Sverige hösten år 1350. Många pester följde i dess spår. Särskilt svåra epidemier rasade 1360, 1369 och på 1410- och 1420-talen och mellan de stora pesterna bröt mindre ut vart eller vartannat årtionde.

I Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse ger Janken Myrdal en samlad genomgång av det svenska källmaterialet om pesterna fram till år 1500, en genomgång som är mera ingående och omfattande än den som tidigare forskning gjort.

Myrdal anser att pestepidemierna påverkade samhällsutvecklingen, så att samhället destabiliserades. Bland annat driver han tesen att pest med följande befolkningsminskning och minskat skatteunderlag i början av 1400-talet bidrog till att utlösa 1430-talets upprorsrörelser.

Pest har traditionellt sammankopplats med ödeläggelse, ty stor dödlighet leder inte bara till att befolkning minskar befolkningstalet torde ha sjunkit till två tredjedelar eller hälften av vad det varit i början av 1300-talet utan också till att bebyggelse överges och läggs öde. Myrdal diskuterar forskningen om medeltidens ödeläggelse och visar att antalet ödegårdar var stort, men att ödegårdarna inte alltid var så öde som man tidigare tänkt sig. Många av dem nyttjades som betesmarker, ängar eller extensiv åkermark, vilket gav en av förutsättningarna för en befolkningsökning mot slutet av medeltiden.

Janken Myrdal:
Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. Ett perspektiv på senmedeltidens Sverige
Sällskapet Runica et Mediævalia
271 sidor, inbunden.
Utkom 2003