Sverige har under 1900-talet varit något av ett flaggskepp för välfärdsstaten; med en omfattande utbyggnad av välfärden har man minskat den ekonomiska utsattheten för landets medborgare: avkommodifierat dem. Samtidigt bygger hela det svenska samhället på kapitalismens premisser.

Karl Marx menade att en kapitalistisk stat alltid behöver tillgång till en fattig och desperat arbetskraft i reserv, som kan träda in på arbetsmarknaden vid uppgång och sparkas vid nedgång, och som även kan hålla nere lönekraven från övriga på arbetsmarknaden genom att ständigt utgöra ett konkurrenshot. Det finns här en klar motsättning i det svenska samhället: välfärdsstatens strävan att avkommodifiera sina medborgare och kapitalismens behov av en fattig reservarbetskraft.

I avhandlingen En industriell reservarmé i välfärdsstaten, analyseras denna motsättning mellan åren 1913 och 2012. Här analyseras frågan om huruvida de arbetslösa som inte har kvalificerat sig för arbetslöshetsförsäkringarna – och därmed måste vända sig till fattigvården och socialtjänsten – kan anses motsvara en industriell reservarmé. Denna avhandling vänder sig därmed emot tidigare ofta använda teorier om bland annat marginalisering, utanförskap, social exkludering och prekariat.

Avhandlingen visar också att arbetslösheten under 1900-talet har varit en ständigt närvarande anledning till att man erhållit understöd, i motsats till vad tidigare forskning visat. Resultatet visar dessutom på stora förändringar av vilka som har varit understödstagare, där i synnerhet en maskulinisering av socialhjälpstagandet är iögonfallande.

Lovisa Broström:
En industriell reservarmé i välfärdsstaten. Arbetslösa socialhjälpstagare i Sverige 1913-2012
Institutionen för ekonomi och samhälle, Göteborgs universitet
Disputation: 5 juni 2015