År 1965 beställdes det första fullskaliga kärnkraftverket i Sverige. Efterkrigstiden var en tid där man blickade framåt. Man beskrev det som att man levde i en ny tid: atomåldern. Vad var det man byggde under dessa år? Var det ny arkitektur man producerade, ett nytt landskap eller i själva verket ett kulturarv? En ny avhandling från Stockholms universitet närskådar kärnkraften och kärnkraftverken.

– Jag har i min avhandling undersökt vilka förhoppningar och föreställningar som fanns kring de byggnader och de miljöer där kärnkraften skulle produceras. Kärnkraftverken var och är de allra tydligaste fysiska representanterna för den nya utopiska kärnenergin. Frågan om kärnkraftverkens fysiska utformning och arkitektur blir därför särskilt intressant, säger Fredrik Krohn Andersson vid Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet som har disputerat på avhandlingen Kärnkraftverkets poetik.

Kärnkraftverkets poetik är en studie av kärnkraftverk i Sverige under åren 1965–1973. Fredrik Krohn Andersson har bland annat tittat på hur kärnkraftverken byggdes och skapades, inte minst genom de utsagor som formulerades om dem. Efterkrigstiden var en tid av nydanande och i Sverige fanns det enorma förväntningar på vad atom- eller kärnkraftstekniken skulle föra med sig. Energifrågan skulle få sin definitiva lösning. Men även industrisamhällets sociala problem skulle nu slutligen komma att övervinnas. Konstruktionen av kärnkraftverken skedde rent fysiskt men också
begreppsligt.

Fredrik Krohn Andersson:
Kärnkraftverkets poetik. Begreppsliggöranden av svenska kärnkraftverk 1965–1973
Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 16 mars 2012
Opponent: fil.dr Emelie Karlsmo, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet