Hantverk i ben och horn under stenåldern

Osteoarkeologiska fyndmaterial påverkas av många olika faktorer och processer, från mänskliga jakt- och konsumtionsmönster till nedbrytningsprocesser och diagenetiska förändringar. Ackumulationen av osteologiskt material på sex mesolitiska lokaler (Ageröd V, Bökeberg III, Kanaljorden, Ringsjöholm, Segebro och Strandvägen), daterade till perioden cirka 7000-4500 f.Kr., har undersökts i relation till produktionen av ben- och hornföremål. En kombination av tafonomiska, rumsliga och kontextuella analyser ökar förståelsen för ackumuleringsprocesserna.

Lämningar efter ben- och hornhantverk måste beaktas som en viktig del av osteologiska ackumulationsprocesser och i samtliga av de undersökta materialen utgör hantverksavfall en betydande del av lämningarna. Benhantverket på de undersökta lokalerna uppvisar både likheter och skillnader inom och mellan de geografiska områden som lokalerna representerar. Exempelvis kan en högre andel eggade benspetsar i de skånska föremålsinventarierna möjligen förknippas med, för regionen, lokala traditioner, medan lokalerna i Motala uppvisar ett tydligt fokus på ljusterspetsar. Det är inte bara genom föremålsinventarierna som olika praktiker blir synliga, även tillverkningstekniker återseglar olika karakteristiska drag. Användningen av städ och en tillsynes mer mångsidig slagteknik, vid tillformning av benföremål, tycks vara vanligare på Strandvägen medan sågning för att avlägsna epifyser från långa rörben eller för att dela horn har endast påträffats i materialen från Ringsjöholm och Segebro.

Studier av den rumsliga organisationen visar hur olika tafonomiska processer påverkar ackumulering av osteologiskt material, men också hur hantverket inverkar på dessa mönster. På flera av lokalerna har depositioner av råmaterial hittats i vattnen längs stränderna. Tillverkningen av ben- och hornföremål, dvs. formning och tillslagning av råämnen och förarbeten tycks vara organiserad i samma områden som det litiska hantverket. ”Slagplatser för ben” har identifierats i samma områden som litiska slagplatser och aktivitetsytor, belägna centralt på lokalerna, i nära rumslig relation till hydd- eller husstrukturer.

De osteoarkeologiska materialen har inte endast ackumulerats som en följd av jakt för matkonsumtion, utan flera olika mänskliga val och praktiker kopplade till hantverket, tillvaratagandet av specifika benelement och val av tillverkningstekniker påverkar de kvantitativa osteoarkeologiska mönstren. Ben och horn har utgjort värdefullt råmaterial för tillverkningen av flera olika typer av föremål under mesolitikum och utgör en betydande del av de ben som bevarats på lokalerna till idag.

Sara Gummesson:
Points on production. Taphonomic research on mesolithic osseous assemblages in Sweden
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 23 februari 2018