Vid början av 1500-talet fanns ett sextiotal städer i det svenska riket (som då även innefattade Finland). Trehundra år senare hade antalet ökat till drygt hundra. Detta tidigmoderna uppsving i den svenska urbaniseringsprocessen var starkt kopplat till det svenska stormaktsväldet.

Urbaniseringsförloppet under denna tid framträder som den cyklisk vågrörelse från en expansiv fas under 1600-talet till en långsammare, mer balanserad urbanisering på 1700-talet. På 1600-talet ökade stadsbefolkningen kraftigt, urbaniseringsgraden ökade och stadssystemet expanderade geografiskt. På 1700-talet ökade också stadsbefolkningen avsevärt, men urbaniseringsgraden stagnerade och stadslandskapet förblev i stort sett oförändrat ända in i 1800-talet.

I boken Tjuvehål och stolta städer beskrivs och analyseras kvantitativt denna historiska process. Ett antal frågor ställs rörande orsakerna till det urbana nätverkets expansion och strukturella förändringar. Bland annat diskuteras urbaniseringsprocessens samspel med andra sociala processer och den större nordiska och europeiska utvecklingen. Den svenska urbaniseringen prövas också mot några teoretiska modeller kring urbana förlopp och urban geografi.

Sven Lilja:
Tjuvehål och stolta städer. Urbaniseringens kronologi och geografi i Sverige (med Finland) ca 1570-tal till 1800-tal
Stads- och kommunhistoriska institutet
519 sidor.
Utkom 2000