Jag är övertygad! Dag Hammarskjöld dog inte i en flygolycka för mer än 50 år sedan. Han blev mördad. Ryktena har funnits från första stund, men oftast viftats undan som konspirationsteorier.

I december var jag i Zambia för att föreläsa om Dag Hammarskjöld med anledning av 50-årsminnet. Där mötte jag människor som var vittnen till händelsen natten mellan den 17 och 18 september 1961. Ett av dem var Johnny Ngongo, som jobbade vid en kolmila nära nedslagsplatsen. Han berättade att han såg ett brinnande plan på väg mot marken med ena vingen nedåt. Han menade att planet fattat eld efter beskjutning, även om han inte sett själva beskjutningen. Ett annat vittne, Mama Kankasa, berättade att hennes nu avlidne man kallat henne ut ur huset där de bodde därför att han sett att ett större plan blivit beskjutet och fattat eld i luften. Hon såg eldflammorna själv samt två plan som återvände till Ndola flygplats efter illdåden. De bodde då mellan flygplatsen och nedslagsplatsen. Båda vittnen angav tiden till tidigare på kvällen.

Jag har aldrig riktigt trott på teorin om att det bara handlade om piloternas misstag. Alltför många intressenter i den pågående Kongokrisen hatade Hammarskjöld och ville se honom död.

Det var det kalla krigets dagar och amerikanska CIA och brittiska MI6 liksom deras sovjetiska motsvarigheter fanns påtagligt närvarande. Det var också en kapplöpning mellan öst och väst om inflytande över de nya, självständiga afrikanska staterna. Men det handlade också om belgisk, fransk och brittisk kamp för att behålla det ekonomiska inflytandet över de rika naturresurserna i de forna kolonierna, inte minst med hjälp av legoknektar. Och sist men inte minst handlade det om de rasistiska vita makthavarna i federationen Rhodesia som ville skapa en apartheidstat efter sydafrikansk förebild. Det var den regimen som kontrollerade flygplatsen i Ndola och ville se ett självständigt Katanga, Kongokrisens centrala fråga, norr om gränsen tio kilometer bort. Det var dessa som hatade Hammarskjöld mest av alla för hans stöd till de afrikanska självständighetssträvandena och för hans motstånd mot bevarad europeisk ekonomisk makt i Afrika.

Jag reste inte oförberedd till Zambia och Ndola. Flera hittills stängda arkiv har blivit tillgängliga, och den brittiska forskaren Susan Williams är den första som kunnat skriva med nytt material som grund. I höstas utkom hennes bok Who killed Hammarskjöld? Williams, som själv är uppvuxen i Nord Rhodesia/Zambia och därför känner de stämningar som då rådde i den gamla kolonin, har vågat formulera sin boktitel som en pendang till Ludo de Wittes Who killed Lumumba? från 2001. Denna bok fick den belgiska regeringen att erkänna sitt moraliska ansvar, dock ej själva utförandet, för mordet på Kongos första folkvalda premiärminister. Hon hoppas väl att hennes bok ska leda till något liknande vad avser den brittiska regeringen.

Susan Williams undersökning tar sin utgångspunkt i Roy Welenskys arkiv. Han var federationen Rhodesias siste premiärminister och handlingar från tiden för Dag Hammarskjölds död har blivit tillgängliga, bland annat material som låg till grund för den första större rhodesiska undersökningskommissionen.

Hon såg genast att det i långa stycken rörde sig om förfalskningar av verkligheten, där det kanske mest anslående är att bilder av den döde Hammarskjöld retuscherats (”doctored”) för att dölja kulhål i huvudet. Genom att kontrollera flygplatsen, stänga av haveriplatsen, fördröja ”upptäckten” av det störtade planet och mycket annat kunde man alltså undanhålla, tillrättalägga och underbygga den teori som sedan kommit att prägla alla fortsatta undersökningar, nämligen att planet gick i marken på grund av piloternas felbedömningar. Även om den FN-undersökning som följde på den första lilla och den andra stora rhodesiska haverikommissionen kom till ett ”öppet resultat”, har allt som pekat i annan riktning sopats undan som ”konspirationsteorier”, inte minst hos svenska utrikesdepartementet (UD).

Var fanns de vittnen, som jag träffade, i dessa kommissioners undersökningar? Antingen vågade de inte vittna eller också anklagades de för att ha politiska motiv för sina utsagor eller nedvärderades dessa med hänvisning till tidsangivelsen. Efter självständigheten 1964 har dock samtliga fått både yttrandefrihet och människovärde, och deras vittnesmål har i Zambia fått ett självklart företräde framför det rasistiska kolonialstyrets tillrättalägganden för att dölja självklara fakta: de lyckades mörda Hammarskjöld och dessutom få nästan hela världen med sig på sina falsarier.
En annan bok med svenska författare, Rolf Rembe och Anders Hellberg, har också utkommit i höst, Midnatt i Kongo. Dag Hammarskjölds förlorade seger. Styrkan i deras bok är framför allt den starka kritiken av svenska UD. Varför finns det inte större intresse att klarlägga en gång för alla vad som hände utanför Ndola? Inte minst zambierna är förundrade över det svenska ointresset. Ska verkligen den rhodesiska apartheidregimen få skriva svensk historia?

FN lovade 1962 att en ny kommission skulle tillsättas om nya fakta kom i dagen. Vi är där nu. Svenska UD kan inte längre gömma sig bakom påståendet att familjen Hammarskjöld inte önskar en ny kommission. Tvärtom vet vi att Knut Hammarskjöld, den nyligen avlidne brorsonen till Dag, önskade en sådan.

Carl Bildt! Du var på plats i Ndola den 18 september och du hörde säkerligen en del av de vittnesberättelser som jag hörde. Träd fram och kräv att FN medverkar till att alla parter lägger allt relevant material på bordet och att en ny kommission får värdera det på nytt.

KG Hammar
Gästprofessor (emeritus) i teologi vid Lunds universitet, tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan

Debattartikeln har tidigare publicerats i Svenska Dagbladet.