Bebyggelsen på Vikbolandet i Östergötland

I sin avhandling i arkeologi behandlar Gunnar Peterson bebyggelsen på halvön Vikbolandet i nordöstra Östergötland från 200 e.Kr. till tiden omkring år 1600. En central fråga rör vad som hände med bebyggelsen under övergångsskedet till den yngre järnåldern, perioden 500–600 e.Kr. I vilken grad boplatser och gravfält flyttades och hur omfattande nedgången i bebyggelsen blev är några frågor som behandlas. Den sociala strukturen, som de olika bebyggelseenheterna representerar, står också i fokus.

Information om 1500-talets och medeltidens bebyggelse erhålls genom retrogressiva studier av 1600-talets kartmaterial. Även en del senmedeltida diplom granskas. Ett mål har bland annat varit att identifiera medeltida huvudgårdar och sätesgårdar.

Den yngre järnåldern studeras med utgångspunkt från gravfälten och sammansättningen av gravtyper. Gravfälten delas in i tre grupper, vilka gör det möjligt att urskilja olika typer av bebyggelseenheter. Studier av rumsliga samband mellan olika kategorier får stor betydelse.

Stora gravfält med många högar, varav en del är stora, 13 meter i diameter och mer, har bedömts att representera stormansgårdar. Gravhögen ses som en symbol för odalrätten, som handlade om arv och ägande av gårdar. Byar och gårdar med gravfält, där det finns högar, har bedömts som odalgårdar. Förutom de identifierade 17 stormansgårdarna ingår i gruppen ett stort antal andra gårdar. Byar med gravfält utan högar antas i flera fall ha brukats av fria människor i någon förstadieform till det medeltida landboväsendet. Det finns ganska många byar som har namn av järnålderstyp men som saknar gravfält från den yngre järnåldern. Här har föreslagits att en del sådana byar kan ha brukats av ofria människor som inte begravdes på gravfält.

Bebyggelseenheternas rumsliga relationer till varandra studeras. Särskilt granskas bebyggelsen i stormansgårdarnas närområden. Det visar sig att många av de gravfältslösa enheterna låg intill stormansgårdar. På de övriga intilliggande gårdarna var ofta gravfälten små och i den mån högen är representerad är det endast med ett fåtal. Man får intrycket att många stormangårdar dominerade bygden och hade en hämmande inverkan på gravproduktionen och särskilt anläggandet av högar.

En central fråga är hur många av den yngre järnålderns gårdar och byar som kan följas ned i den mellersta järnåldern. Bebyggelseenheter med minst 25 yngre järnåldersgravar och där det finns äldre järnåldersgravfält, som kan ha brukats fram till övergångsskedet, antas här ha rötter i den mellersta järnåldern. Ett stort antal byar och gårdar går att följa ned i den tiden och förvånansvärt många med boplatskontinuit eller med bara kortare omflyttningar.

Under den yngre järnåldern synes det ändå ha skett en successiv tillväxt av bebyggelseenheter. Under den romerska järnåldern var troligen bebyggelsen även på Vikbolandet mycket stor. Om den var lika omfattande då som vid övergången till medeltiden bör det ha skett en påtaglig minskning av bebyggelseenheter vid övergångsskedet till yngre järnålder.

Gunnar Peterson:
Bebyggelsen på Vikbolandet i Östergötland från yngre romersk järnålder till tiden omkring år 1600
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 15 maj 2025