Som få 1700-talsdiktare förmår Carl Michael Bellman engagera oss. Samtidigt vilar vår tids uppskattning av hans diktkonst på ett begränsat antal sånger och texter. Under det senaste decenniet har flera forskare valt att uppmärksamma den tidstypiske Bellman och de delar av författarskapet som inte har kunnat hävda sig på samma självklara sätt som de mest älskade sångerna och epistlarna.

I en ny avhandling från Uppsala universitet har Peter Lind undersökt förhållandet mellan Bacchi Orden, ett av Bellmans mest framgångsrika verk från tiden när han etablerade sig som underhållare, och den seriösa ordenskultur som florerade i huvudstaden under 1760- och 1770-talen.

Grundtanken bakom Bellmans ordensparodi, ursprungligen presenterade som mindre teaterföreställningar i halvoffentliga salongsmiljöer, är att ett antal av Stockholms mest ökända fyllerister i tidens anda har skapat sällskapet Bacchi Orden, en sammanslutning där den ogenerade dryckenskapen är målet med verksamheten. Hur det kan tänkas gå till vid detta sällskaps stökiga sammankomster eller ”ordenskapitel” har Bellman och hans medagerande visat genom medel som imitationer, sång, dans och pantomim.

Genom att jämföra ceremoniella uttryck i Bacchi Orden – tal, processioner och andra värdebyggande retoriska medel – med motsvarande företeelser i de allvarligt syftande ordnarna och ordenssällskapen har Peter Lind velat klarlägga vilka förbindelser Bellmans publik kan ha uppfattat i parodins snabba och överraskande glidningar mellan retoriska mönster hämtade från frivola genrer som dryckesvisa och lustspel respektive högstämda genrer som andlig talekonst och ordensceremonier.

Den solenna ordenskulturen, oavsett om vi talar om de socialt exklusiva kungliga riddarordnarna eller de slutna sällskap som framför allt engagerade medelståndspersoner, är den viktigaste förutsättningen för Bellmans parodi. I dessa sammanhang tjänade tal och ceremonier två syften. Dels skulle de främja medlemmarnas moraliska uppbyggelse och i förlängningen lära dem hur den medlem borde bete sig som ville framstå som ett föredöme för sin omgivning, dels skulle de få medlemmarna att vilja anamma de allmännyttiga syften som varje orden bekände sig till.

Ordensretoriken var påfallande enhetlig till sin karaktär, med likartade motiv och ceremonier oavsett vilka ändamål de olika organisationerna än bekände sig till. Den principen ligger till grund för Bellmans retoriska decorum-brott. Den konventionella ordensvältalighetens karaktäristiska tankefigurer – medlemmarnas goda rykte och utvaldhet, avvisandet av varje frestelse som hotar ordensplikterna och nitet för ordens ändamål – visar sig nämligen kunna föras över till ett backanaliskt dygdesystem där de visar sig kunna tillämpas för helt andra syften än förlagornas moraliskt uppbyggliga dito. I dessa oväntade förbindelser mellan högt och lågt ligger Bacchi Ordens parodiska kraft. Parodin förutsätter en retorisk medvetenhet hos både Bellman och hans publik.

Fylleriet, svordomarna och kroppstömningarna under kapitlen är uppenbara utmaningar av det passande, men de förklarar inte hela Bacchi Ordens retoriska potential. Även oordningen kräver sin logik för att bli meningsfull i ett bestämt sammanhang, en logik som tillhandahålls genom omtolkningarna av en starkt formelbunden vältalighetsgenre samt av valet av ett ordenssällskap som ramverk.