Dags att göra historia till kärnämne

Varje månad når oss nu TV-bilder där stenkastande huliganer skrämmer, hotar, förstör och vandaliserar städer där den demokratiska världens institutioner är samlade till möten.

Bilderna från kommunistiska stenkastare i Göteborg 2001 ser likadana ut som på nazistiska stenkastare i München 1931. Varför förstår inte de mer sansade personerna inom det svenska vänsteretablissemanget vart utvecklingen snabbt kan leda?

Vår tids viktigaste avgöranden sker i konflikten mellan diktatur och demokrati. Den kampen är ingalunda avgjord bara för att Berlinmuren har fallit. Ytterst hänger demokratins fortlevnad på att varje ny ungdomsgeneration tror på samtalet som metod.

Statsminister Göran Perssons utmärkta initiativ om en upplysningskampanj om judeförföljelserna hade sin grund i en undersökning som visade att en stor andel skolungdomar inte förstod Förintelsen. Från folkpartiets sida föreslår vi att riksdagen tar motsvarande initiativ när det gäller kommunismens massmord. På mitt initiativ genomfördes i maj månad en resa med ett hundratal historielärare från Stockholm till S:t Petersburg i syfte att fortbilda dessa lärare om Sovjetunionens terror mot sin egen befolkning. De flesta av dessa historielärare var själva förvånade över hur lite de visste om världshistoriens största massmord som begicks i ett av våra egna grannländer.

Ändå måste behovet av särskilda upplysningskampanjer om Hitlers och Stalins massmord ses som ett gigantiskt misslyckande. Varför har inte världens mest påkostade skola gett eleverna sådana elementära kunskaper?

Det torde vara ställt utom allt tvivel att bristfälliga historiekunskaper är en viktig orsak till det ökade stöd som nykommunistiska och nynazistiska rörelser har idag. För den som verkligen vill vaccinera uppväxande generationer mot odemokratiska irrläror är det den enskilt viktigaste uppgiften att lära dem historia.

Tyvärr finns det inget område där förflackningen av den svenska skolans bildningsuppdrag blir så uppenbart som när det gäller behandlingen av ämnet historia i skolan. Ämnet har nedvärderats gång på gång under fyra årtionden i svensk skolpolitik.

I grundskolan har historieämnets mätbara tid enligt timplanen i grundskolan minskat med 50 procent från 1950-talet till idag. Men minskningen kan i verkligheten ofta vara ännu större, eftersom historia ingår i ett block av samhällsorienterande ämnen som de senaste 20 åren haft en gemensam tid som skall fördelas mellan ämnena.

Även en gymnasist läser idag väsentligt mindre historia än vad elevens föräldrar gjorde på 60-talet. På humanistisk linje har historieämnet mer än halverats. En naturvetare läste 181 klocktimmar historia enligt 1953 års läroverksstadga. 1970 reducerades timtalet till 149. Dråpslagen kom dock med skolministrarna Göran Persson och Ingegerd Wärnersson. 1991 minskades tiden till 80 klocktimmar, även för den tekniska inriktningen. När det nygamla tekniska programmet återinfördes hösten 2000 är historieämnet helt utraderat; antalet klocktimmar är noll!

Den riktigt radikala omsvängningen i synen på historieundervisningen kom med 60-talets vänstervåg. Många på vänsterkanten ansåg att det var viktigare att lära sig om Maos kulturrevolution än om Axel Oxenstierna.

Beslutsfattarna vågade dock inte sig på att helt avskaffa historieämnet, utan valde istället i att slå samman historia, samhällskunskap, geografi och religionskunskap till ett samhällsorienterande ämnesblock. Syftet var att utplåna de enskilda ämnenas särart, där den outtalade avsikten hela tiden varit att fokusera på dagens samhällsförhållanden till nackdel för det historiska perspektivet.

I dessa stora förändringar går att spåra en tydlig nyttofixering; eleverna skall lära sig kunskaper som de ”har nytta av” i vardagen eller i ”arbetslivet” eller i ”samhällslivet”. ”Vardagslivet är inte indelat i ämnen” är ett vanligt argument från socialdemokratiska skolministrar. Tanken att elever skall lära sig för att bilda sig har alltför länge varit främmande i skolpolitiken.

Det står helt klart att en huvuduppgift för en ny borgerlig regering nästa höst är att totalt reformera den svenska skolpolitiken. Men det borgerliga skolpolitiska alternativet måste vara något väsentligt mer än fler friskolor och ökad valfrihet. Viktiga element i en sådan politik genomförs nu i Stockholms stad. De elever som sviks mest av socialdemokraternas kunskapsfientliga skolpolitik är utan tvekan barn till föräldrar som själva saknar studietradition.

Men en ny skolpolitik måste väsentligt tydligare än efterkrigstidens nyttofixerade läroplaner ta sikte på kulturella bildningsideal. Det är ingen tvekan om att den skolpolitik som gått ut på att utradera vårt gemensamma bildningsarv och fostra historiska analfabeter måste karaktäriseras som ett intellektuellt förräderi mot de uppväxande generationerna.

Historia borde vara ett av skolans främsta bildningsämnen – inte bara ett instrument att förstå dagens värld. Många debattörer utrycker ofta ett förakt för rena faktakunskaper i skolan och menar att skolans viktigaste uppdrag att lära eleverna ”att lära sig själva” så att de sen kan lära nytt under resten av livet. Men de underskattar det faktum att vår gemensamma allmänbildning i form av årtal, regentlängder, huvudstäder, satsdelar och inälvor blir det nät på vilken annan information kan klistras. Vi gör oss därigenom beredda till ett fortsatt livslångt lärande. Skolans huvuduppgift är och förblir att skapa nätet.

Att kunna sin historia är dessutom både roligt och stimulerande. Ämnet ger oss en kulturell identitet, som fungerar som ett kitt i vår sociala samhällsgemenskap. Den heliga Birgitta, Vallonbruken, Freden i Brömsebro, Vasaskeppets undergång, Tåget över Bält, sammanbrottet vid Poltava, Linnés katalogisering, utvandringen till Amerika och unionsupplösningen är exempel på företeelser som skapar samhörighet, även om vi inte alltid kommer ihåg årtal eller detaljer.

Ämnet historia har även en viktig uppgift när det gäller att kunna tolka viktiga skeenden i dagens värld. Det går till exempel inte att förstå och orientera sig i dagens konflikter på Balkan utan att ha åtminstone grundläggande förhållanden klart för sig vad gäller Österrike-Ungern och skottet i Sarajevo 1914.

Det måste också anses som mindre viktigt att våra nittonåringar i ämnet samhällskunskap lär sig den just nu aktuella maktfördelningen mellan EU-institutionerna, än att samma elever i ämnet historia lär sig varför EU har skapats som ett motvärn mot diktatur och krig.

Svenskarnas ökande historieintresse under senare delen av 1990-talet beror sannolikt på att i europeiseringens och globaliseringens tidevarv där vardagslivet snabbt blir mer mångkulturellt, blir det viktigare att känna trygghet i sina egna rötter. Det är bara människor som känner sig trygga i sin egen kulturella identitet som med öppna armar vågar bjuda på sig själv i möten med andra. Historien visar också att Sverige alltid varit en mångkulturell smältdegel som utvecklats av impulser utifrån.

Skolminister Ingegerd Wärnersson har under våren föreslagit ett nytt skolämne i gymnasiet kallat ”etik och moral”. Förslaget innebär att ämnena samhällskunskap, religion och 1900-talets historia skall vävas samman med skolministerns eget nya favoritämne, ”social kompetens” till ett helt nytt ämne. Men naturligtvis måste såväl etik, moral som social kompetens genomsyra all verksamhet i skolan. Det är orimligt att dessa förhållningssätt skulle förbehållas vissa utpekade lektionstimmar i gymnasieskolan. Hela idén är ett grundskott mot inte minst historieämnet och liknar mest kökkenmödding. Ämnenas särart skulle komma att utplånas.

Folkpartiets partistyrelse kommer den 11 augusti att ta ställning till ett principförslag där utgångspunkten har varit att återupprätta historieämnet som ett stort och viktigt ämne i svenskt skolväsende. Åtgärderna är en del i strategin att förskjuta skolundervisningen från ett rent nyttoperspektiv till en ökad tyngdpunkt i ett bildningsperspektiv. Avsikten är att åtgärderna är en del av en stor skolpolitisk reform vars första del kan sjösättas omedelbart efter ett regeringsskifte nästa höst. Delar av programmet är

· Historia blir ett kärnämne i en ny gymnasiestruktur, dvs. obligatoriskt på huvuddelen av gymnasieutbildningarna, även på det nya tekniska programmet

· Historia ges samma utrymme på humanistisk gren av samhällsvetenskapligt program som det tidigare hade på humanistisk linje.

· Skolministerns nya ämne ”etik och moral” avvisas. Om det har hunnit införas, rivs beslutet upp av en ny regering.

· Blockindelningen i samhällsorienterande block i grundskolan upphör. Varje ämne, inklusive historieämnet, är självständigt och studeras för sig.

· Lärarbehörighet i historia skall krävas för att undervisa i historia. Det skall inte längre anses behörigt att undervisa i andra ämnen bara för att läraren har examen i ett eller några få av de samhällsorienterande ämnena

· Ämnet historia ges väsentligt större tyngd i utbildningen av historielärare, i samband med att den socialdemokratiska lärarutbildningsreformen rivs upp.

· Kursplanerna i ämnet historia revideras och kraven höjs från dagens låga orienterande nivå till högre kunskapsnivåer.

Det framstår idag som en gåta hur svenska skolpolitiker resonerade när man mer eller mindre medverkade till att skapa en generation av historiska analfabeter. Det är nu dags att radikalt ändra på detta förhållande för framtiden. Eftersom den nuvarande regeringen verkar ointresserad blir det en första rangens uppgift för en ny regering att skapa en verklig skola för bildning. I en sådan är historia ett stort och viktigt ämne.

Jan Björklund
Skolborgarråd Stockholm