Historisk paradox i synen på våldtäkt

På 1600- och 1700-talen straffades våldtäkt hårt trots att kvinnan då betraktades som objekt och våldtäkt närmast sågs som ett ordningsbrott. När kvinnan alltmer började ses som subjekt i rättsliga sammanhang – och våldtäkt som ett sexualbrott – blev det paradoxalt nog svårare att få en våldtäktsman fälld. Det visar Karin Hassan Jansson i sin avhandling Kvinnofrid.

År 1660 ställdes ryttaren Jacob Olofsson inför rätta åtalad för att ha våldtagit en tiggarpiga. Trots sitt nekande dömdes han till döden av häradsrätten. Byborna som anmält våldtäkten vädjade om att hans liv skulle skonas, men hovrätten fastställde dödsdomen. Drygt ett hundra år senare berättade fabrikspigan Anna att hon våldtagits av fyra drängar utanför Uppsala. Det fanns vittnen till övergreppen och drängarna erkände att de lägrat pigan. Samtidigt framhöll drängarna att Anna varit tillsammans med dem på krogen, supit sig redlöst berusad och själv visat sig intresserad av umgänge med drängarna. Rätterna ansåg inte drängarna skyldiga till våldtäkt utan både de och Anna straffades för osedlighet.

Ryttaren Jacob och fabrikspigan Anna är några av huvudpersonerna i avhandlingen Kvinnofrid. Protokoll från ungefär tvåhundra våldtäktsmål från 1600- och 1700-talet ligger till grund för Karin Hassan Janssons studie av synen på våldtäkt i det tidigmoderna Sverige. Utifrån ett könsmedvetet socialhistoriskt perspektiv har hon i detalj studerat berättelser om våldtäkt – kvinnornas anklagelser, männens försvar och rätternas diskussioner. Karin Hassan Jansson har sökt visa efter vilka normer människor agerade, vilka föreställningar de byggde sina argument på och varför rätterna dömde som de gjorde.

Under 1600-talet bestraffades våldtäkt med grund i de medeltida fridslagarna. Våldtäkt betraktades som ett brott mot ordningen och friden i samhället, kvinnofriden skyddade äktenskapet och värnade reglerna kring äktenskapsbildning. När kvinnor anmälde våldtäkt och när brotten rannsakades inför rätta framhävdes ofta våldtäkternas karaktär av ordnings- och våldsbrott samtidigt som man lyfte fram de anklagade männens svek mot sin samhällsposition – som soldater, husbönder eller drängar.

Ryttaren Jacob straffades sannolikt med lagens strängaste straff just för att han var soldat och därmed representerade en grupp män som kring mitten av 1600-talet kunde uppfattas som ett hot mot den samhälleliga ordningen. Att den kvinna som Jacob förgripit sig på inte var en respekterad hustru eller kysk dotter var inte så betydelsefullt då brottet inte främst uppfattades som ett brott mot kvinnan utan som ett brott mot den patriarkaliska samhällsordningen.

Mot slutet av 1700-talet börjar synen på våldtäkt förändras. Kvinnor hade alltmer börjat betraktas som subjekt i rättsliga sammanhang och i 1734 års lag gjordes en klar tudelning mellan kvinnor med subjektsstatus och andra. Det innebar å ena sidan att samlag med minderåriga flickor och mentalt otillräkneliga kvinnor skulle betraktas som våldtäkt även om mannen inte brukat våld. Å andra sidan avkrävdes andra kvinnor ett oklanderligt agerande för att kunna betraktas som våldtäktsoffer. Större intresse riktades vid rannsakningar om våldtäkt mot kvinnans rykte och agerande. Fabrikspigan Anna hade inte agerat som en ärbar kvinna eftersom hon varit på krogen, druckit sig full och inte visat sig tillräckligt mån om sitt sexuella rykte. Följaktligen straffades inte de män som förgrep sig på henne för våldtäkt.

Förändringen i synen på kvinnan från objekt till subjekt – och i synen på våldtäkt från att ha setts som ett vålds- och ordningsbrott till att mer betraktas som ett sexualbrott – ledde paradoxalt nog ofta till att kvinnans möjligheter att få en våldtäktsman fälld begränsades.

Karin Hassan Jansson:
Kvinnofrid. Synen på våldtäkt och konstruktionen av kön i Sverige 1600–1800
Historiska institutionen, Uppsala universitet.
Disputation: 16 november 2002.
Opponent: fil.dr Jonas Liliequist, Umeå universitet.