När ”imbecilla” tvångssteriliserades

I sin doktorsavhandling i historia berättar Kristina Engwall om hur ”asociala och imbecilla” kvinnor behandlats med sterilisering, äktenskapsförbud och internering. De ansågs länge vara en fara för samhället.

Västra Marks sjukhus öppnades i Örebro år 1931. Dit skickades sinnesslöa kvinnor som ansågs vara asociala från hela Sverige. Några var straffriförklarade, andra våldsamma eller störande. En knapp fjärdedel av kvinnorna som ingår i undersökningen kom till sjukhuset på grund av ”sexuell opålitlighet”.

Vilka var då kvinnorna på Västra Mark? Utifrån patienternas journaler framträder en bild av en utsatt grupp kvinnor. 44 procent av dem har inte växt upp i sina biologiska hem och de har ibland skickats mellan olika fosterhem och anstalter. Var åttonde journal vittnar om övergrepp i barndomen. Sårbarheten fortsatte även i vuxen ålder då sexuella övergrepp finns dokumenterade. Fram till 1960-talet dominerade dessutom en syn att kontakter med anhöriga inte var viktiga. Under 1960-talet förändrades synen och från sjukhusets sida sökte man upp anhöriga. Patienterna försökte påverka sin tillvaro genom skrivelser till Medicinalstyrelsen, men även genom rymningar och våldsamheter.

I den offentliga debatten i början av 1900-talet framställdes sinnesslöa kvinnors asocialitet som ”sexuell opålitlighet”. Politikerna ansåg att sinnesslöa kvinnor var problematiska av tre orsaker. De ansågs öka omoralen i samhället. De ansågs överföra sinnesslöhet till sina barn. Slutligen ansågs de belasta fattigvårdens ekonomi.

För att åtgärda problemen med sinnesslöa kvinnors ”sexuella opålitlighet” beslutades om sterilisering, äktenskapsförbud och internering. Därmed var de förhindrade från äktenskap, sexuella relationer och moderskap. Med tiden luckrades denna syn upp. Sterilisering kunde öppna vägen till äktenskap och på 1960-talet kunde samboende utan äktenskap accepteras. Även synen på sexuella relationer förändrades med tillgången till nya preventivmedel. Men moderskapet blev aldrig accepterat för sinnesslöa kvinnor.

Föreställningarna om den ”sexuellt opålitliga” sinnesslöa kvinnan kunde leda till att händelser som ansågs vara normala för andra kvinnor, antogs vara tecken på ”sexuell opålitlighet” för sinnesslöa kvinnor. Därmed omfattades de av en annorlunda kvinnlighet. Sinnesslöa kvinnor borde anpassa sig till en kvinnlighet fri från sexualitet. En sinnesslö kvinna hade därför svårt att uttrycka kärlek, närhet eller sexuell lust. Men kvinnorna på Västra Mark befann sig i ett gränsområde mellan avvikande och normalt och därmed gjordes ibland undantag från äktenskapsförbudet och steriliseringspåbudet. Med andra ord såg man ibland möjligheter till samhällsanpassning för kvinnorna på Västra Mark genom familjebildning. Även för patienterna var en egen familj något eftersträvansvärt, en symbol för normalitet.

En studie om en marginaliserad grupp, som till exempel sinnesslöa kvinnor, medför att grundläggande frågor om människors värde och människosyn aktualiseras. Frågor om exempelvis individuell frihet och samhälleligt ingripande synliggörs därmed på ett mer framträdande sätt än vad en studie av centrala grupper i ett samhälle skulle ha möjliggjort.

Kristina Engwall:
”Asociala och imbecilla”. Kvinnorna på Västra Mark 1931–1967
Humanistiska institutionen, Örebro universitet
Disputation: 12 januari 2001
Opponent: docent Ann-Katrin Hatje, Institutionen för historiska studier, Umeå universitet