Vid första världskrigets slut växte det fram en omfattande fredspedagogisk rörelse runt om i västvärlden. Det långsiktiga målet var att skapa nya fredliga människor för en ny fredlig värld genom skolans fostran och undervisning.

I centrum för fredspedagogernas uppmärksamhet stod skolornas historieämne, som anklagades för att ha bidragit till krigsutbrottet år 1914 genom att ingjuta chauvinism och krigaranda i det uppväxande släktet. Ett skolämne som hade förmåga att fostra till krig, hade även förmåga att fostra till fred. Målsättningen blev därför att omvandla historieundervisningen till ett redskap i fredens tjänst.

Mellankrigstidens fredspedagogiska projekt är till stor del en okänd historia. I avhandlingen Nationalism i fredens tjänst undersöks Svenska skolornas fredsförening (SSF), en av flera viktiga aktörer i kampen om historieundervisningens innehåll. Hur tänkte sig SSF en historieundervisning i fredens tjänst? Vad skulle väljas ut och vad skulle väljas bort från det förflutna, och varför? Den fredsfostran som förespråkades ställs vidare i relation till samtidens nationella tänkande och analyseras även utifrån ett genusperspektiv.

Avhandlingen bidrar till förståelsen av den komplexa relationen mellan nationalism och fredssträvan. Samtidigt belyser den historieundervisningens genomgripande förändring under 1900-talet.

Ingela Nilsson:
Nationalism i fredens tjänst. Svenska skolornas fredsförening, fredsfostran och historieundervisning 1919-1939
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 27 februari 2015
Opponent: Irene Andersson, Malmö högskola