Svensk förlossningsvård genomgick betydande förändringar 1960-1985. Nya smärtlindringsmetoder utvecklades liksom tekniker för fosterövervakning. Samtidigt ökade intresset för så kallad naturlig förlossning inom medicinen och i samhället i stort. Förlossningsfrågor började debatteras i kvinnorörelsen, riksdagen och i media och kvinnor krävde effektiv smärtlindring.

Historikern Christina Jansson kartlägger och analyserar i sin avhandling dessa förändringar. Hon undersöker hur läkare, barnmorskor, Socialstyrelsen, kvinnorörelsen och politiker agerade i medicinsk debatt och praktik, i riksdagen, i kvinnorörelsens tidskrifter och i media. Hon utforskar frågor som vilka kunskapsantaganden som fanns, vem som kunde göra anspråk på kunskap, vem som kunde tala för vem utifrån olika kunskaper/praktiker och vilka föreställningar om hem, familj och moderskap olika kunskapsantaganden gynnade.

Studien utforskar tre förändringar under perioden. Den första ägde rum under 1960-talet och tidigt 1970-tal och karaktäriserades av en betydande teknikoptimism som framför allt kretsade kring nya möjligheter för fosterövervakning (CTG). Obstetriken gick från en praktik som innebar ett tålmodigt avvaktande till en strävan att ingripa aktivt i förlossningen. Studien visar att detta innebar att fostret figurerades som en patient utsatt för risk, läkaren som fostrets beskyddare och kvinnan som en kropp i behov av övervakning men också som en moder som kunde/måste få kontakt med sitt barn genom läkaren och tekniken.

Den andra förändringen från 1970-talets början innebar en politisering av frågor om födande genom debatter i kvinnorörelsen, media och riksdagen. Frågan om kvinnors rätt till effektiv smärtlindring var i fokus. Analysen visar att centralt för striderna var kvinnors erfarenheter och kunskaper i förhållande till medicinsk kunskap och praktik. Läkare och barnmorskor motsatte sig debatten med kraft. Debatten ifrågasatte befintliga gränsdragningar mellan medicin och politik.

Från mitten av 1970-talet till 1985 inträffade ytterligare en förändring. Då skedde en psykologisering av födande som byggde på nya kunskapsantaganden. Den födande kvinnan figurerades som ångestfylld och psykiskt instabil och i behov av experthjälp för att knyta an till sitt barn och bli en god mor. Studien visar att kvinnors psykologiska problem lyftes från ett socialt sammanhang. Samtidigt kretsade den vetenskapliga oron kring den moderna kvinnans brist på naturlighet. Aktörer inom medicinen ansåg att denna brist ledde till svårigheter att föda och anpassa sig till modersrollen. Läkare och barnmorskor kunde figurera sig som talesmän för födande kvinnor genom att hävda att de stödde ett mindre tekniskt och mer holistiskt och kvinnocentrerat system under en period när kvinnorörelsen betonade psykologiska aspekter och argumenterade för att kvinnor skulle föda naturligt, på sina egna villkor och inte på läkarnas, teknikens eller sjukhusets.

Studien bidrar till att problematisera den motsättning mellan (dålig) teknik och (bra) natur som har utmärkt tidigare forskning. Istället ställs frågor kring hur natur och teknik som praktiker och begrepp mobiliserades, hur dikotomin dem emellan skapades, av vem, vad den åstadkom och varför den blev så viktig under denna period. Natur/naturlig var användbara begrepp för dem som ville framställa sig som talesmän för kvinnor och samtidigt presentera moderskap som naturens plan i en tid av jämställdhetsdebatt och ifrågasättande av kvinnors och mäns positioner i samhället. Genom att betona gränsen mellan natur och teknik kunde medicinska aktörer värna sin dominans över födandets kunskaper och vända uppmärksamheten från försöken att ifrågasätta existerande gränsdragningar mellan medicin och politik.

Christina Jansson:
Maktfyllda möten i medicinska rum: Debatt, kunskap och praktik i svensk förlossningsvård 1960-1985
Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola
Disputation: 26 september 2008
Opponent: professor Karin Johannisson, Uppsala universitet