Trapphus då och nu

Trapphus

Trapphuset kallas ibland husets hjärta och själ. Eftersom entrén och trapphuset är det första besökaren når påverkar det känslan man får av en fastighet. Äldre trapphus var ofta enhetligt utformade och vilken stil som valdes har växlat genom historien. Det finns numera ett stort intresse för att vårda detta kulturarv genom trapphusmålning och renovering.

1880- och 1890-talet

Under slutet av 1800-talet dominerade nyrenässansen och trapphusen och entréerna var storslaget utformade. Utsirade pardörrar med glasade speglar ledde in till trappor av marmor eller kalksten.  Snickeriarbetena gjordes i tall, men målades för att efterlikna finare träslag såsom ek, mahogny eller valnöt. Väggarna hade marmorimitation i stuckatur eller målning som skulle efterlikna äkta marmor, ofta i gult, grönt eller rött.

1900-talets första decennium

Vid förra sekelskiftet kom jugendstilen till Sverige. Nyrenässansens klassiska ideal övergavs till förmån för en böljande inhemskt eller europeisk flora och fauna. Detta påverkade också trapphusen. Vit marmor, kalksten eller cementmosaik var de dominerande byggnadsmaterialen i trapporna. Väggarna var ofta ljust marmorerade i gult eller grönt, eller vita gipsade väggar med stuckatur eller bröstpaneler. Taken var ofta vitmålade med en enkel design av jugendstuckaturer.

1910-talet

På 1910-talet ersattes jugendstilen av nationalromantiken. Med slott och borgar som inspiration skapades bastanta portar med skulpturala stenomfattningar. Entréerna pryddes av dekorativa slingor med växtrankor, riddare och sagoväsen. Ornamenten målades oftast med kalkfärg, limfärg eller tempera. För dörrarna användes ådermålning i ljusare kulörer eller betsning i mörka bruna toner. Trapporna och golven var ofta gjorda av kolmårdsmarmor.

1920-tal

Nationalromantiken ersattes på 1920-talet av tjugotalsklassicismen med antiken och det klassiska 1700- och 1800-talet som förebild. Ibland kallas konstriktningen Swedish Grace. Entréerna målades i klassisk dekor i kalkfärg med inspiration från antiken och renässansen, eller marmorerades. Dörrar med täckmålade sniderier blev vanligare, och till golven och trapporna användes i huvudsak kolmårdsmarmor eller grön och vit marmor.

1930-tal

På 1930-talet kom funktionalismen (funkis) med luft och ljus, stora fönster, släta väggar och rena linjer. Ett trapphus i tiden skulle målas med olja eller kalkfärg i beige eller gröna färger på en slät yta, och dörrarna skulle vara släta i faner. Kolmårdsmarmor fortsatta att dominera trappor och golv, och ibland kläddes även väggarna med marmor.

1940- och 1950-talet

Under 1940-talet fick de målade ytorna ge vika för naturmaterial såsom trä, marmor eller tegel. Trapphusens dekor var inte längre lika viktig och även portarna och lägenhetsdörrarna blev enklare; fernissade eller lackade med träfaner.  På 1950-talet fick byggnaderna en något mer färgstark trapphusmålning, med fondväggar, målade bårder eller illusionsmålad marmor. Det vanligaste materialet för golv och trappor under 1940- och 1950-talet var kolmårdsmarmor och cementmosaik. Mosaiken utformades ofta med olika färger och former, och på 1950-talet användes alltmer geometriska mönster.

1960- och 1970-talet

Under 1960- och 1970-talet flyttades fokus från trapporna till hissarna som blev allt större. Trapporna var tänkta att användas endast i nödfall. De var enkla betongkonstruktioner med betong- eller cementmosaik som golv. Väggarna fick allt starkare färger och det blev även vanligare med glasfiberväv, som förhindrade sprickor och gav en mer hållbar yta. Utvecklingen fortsatte mot allt mindre dekorerade trapphus och men färgerna var på 1970-talet fortsatt starka om än allt ljusare.

1980-talet

På 1980-talet kom en reaktion mot modernismens storskaliga och enkla formspråk. Då blev ljusa färger och pastellfärger populära tillsammans med dekorationsmålning och motivmålning, ofta på glasfiberväv. Den nya latexfärgen torkade fort och täckte väl. På golven användes oftast vit marmor, kalksten eller cementmosaik.

Erik Johansson