Blåkulla, magi och trolldomsprocesser

Folklivsforskaren Per-Anders Östling har i sin avhandling studerat folkliga trosföreställningar kring magi under främst 1600-talet. Avhandling är baserad på 790 rättegångar från 1600-talet, folkminnesanteckningar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, samt senmedeltida kyrkomålningar. Avhandlingen behandlar också de häxprocesser som förekom inom Svea Hovrätts jurisdiktion 1597-1720 som innebar att rättsprocesser bedrevs mot personer som ansågs bedriva trolldom.

I sina analyser av detta material har Per-Anders Östling funnit att bondesamhällets människor värderade ära väldigt högt vilken man trodde endast fanns i begränsad kvantitet. Dåtidens människor konkurrerade därför med varandra om äran som bara kunde erhållas på en annan persons bekostnad. En till synes god och rik bondekvinna, till exempel, kunde bli misstänkliggjord för att vara häxa för att en annan person, oftast hennes fiende, försökte förstöra hennes ära och på så vis överföra den till sig själv. Att anklaga någon på detta vis kunde leda till att personen som spred ryktet vann tilltro i bygden medan den anklagade häxan kunde bli utesluten ur bygdens sociala gemenskap, så småningom ställas inför rätta och bli dömd till döden.

Två tredjedelar av de personer som anklagades och ställdes inför rätta var kvinnor och de flesta var vanliga bönder eller bondkvinnor. På 1600-talet kallades de anklagade kvinnorna emellertid för trollkäringar snarare än häxor. De betraktades som avundsamma, framfusiga och argsinta. De ansågs vara ofruktsamma och utgjorde ett allvarligt hot mot sina medmänniskor. Olika exempel på de trolldomsbrott de anklagades för var att ha skadat eller dödat människor och kreatur med skadlig magi, för att ha bortfört barn till Blåkulla och för att ha haft sexuellt samkväm med Djävulen. Blåkulla var enligt de folkliga trosföreställningarna en plats som besöktes av flygande häxor som hade sexuellt umgänge med demoner och slöt pakter med Djävulen.

De personer som sa sig vara utsatta för trolldom kunde dels anklaga den misstänkte inför rätta, men även tillgripa vit magi för att besegra de onda krafterna, eller söka uppnå en förlikning så att fiendskapen upphörde.

Tingsrätten hade vid de vardagliga trolldomsmålen höga krav på bevisföringen och det var endast ett fåtal som dömdes till döden. 80% av de som misstänktes blev frikända. Under de så kallade stora nordsvenska häxprocesserna 1668-1677 däremot åsidosattes de stränga kraven på bevisföring, vilket ledde till att cirka trehundra människor som anklagats för trolldom, främst kvinnor, avrättades.

Per-Anders Östling:
Blåkulla, magi och trolldomsprocesser. En folkloristisk studie av folkliga trosföreställningar och av trolldomsprocesserna inom Svea Hovrätts jurisdiktion 1597-1720
Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet
Disputation: 5 april 2002
Opponent: fil.dr. Ulf Palmenfelt, Etnologi, Högskolan på Gotland