Bönderna kring Kinnekulle klarade sig tack vare berget
De bodde i en trakt där jordbruket inte var särskilt välutvecklat och där adeln ägde en god del av jorden. I en avhandling från Ekonomisk-historiska institutionen vid Handelshögskolan i Göteborg beskriver Lage Rosengren hur befolkningen kring Kinnekulle klarade de svåra åren i slutet av 1700-talet tack vare de binäringar som berget gav upphov till.
Tidigare forskning har visat att jordbruket på den närliggande slättbygden i dåvarande Skaraborgs län råkade in i en kris under slutet av 1700-talet. Det var inte bara en tillfällig konjunktursvacka utan en strukturell, ja närmast ekologisk, kris som berodde på att balansen mellan åkerbruket och boskapsskötseln hade rubbats. Nyodlingen hade gått för långt och inkräktat för mycket på foder- och betesmarker. Därför upphörde nyodlingen, liksom befolkningsökningen. Slättbygden präglades av stagnation vid denna tid.
Kring Kinnekulle gick emellertid livet sin gilla gång. Bortsett från en liten befolkningsminskning under de svåra åren i början av 1770-talet, med missväxt och sjukdomar, ökade befolkningen närmast kontinuerligt under hela den resterande delen av 1700-talet. Men i jämförelse med sina grannar på slätten producerade bönderna här inte särskilt mycket livsmedel, i kalorier räknat kanske bara lite drygt hälften så mycket per person.
Till skillnad från slättbönderna hade de dock en omistlig resurs: Kinnekulle. Berget innehöll råvara till två viktiga näringar, kalkbränning och stenhuggeri. Problemet för den moderna forskaren är att binäringar sällan lämnat något källmaterial efter sig. Indirekt kan man emellertid sluta sig till att det var sådana näringar, och inte i första hand jordbruket, som gav befolkningen vid Kinnekulle möjligheter att undslippa den kris som drabbade slättbygden. I förlängningen av dessa binäringar växte under 1800-talet en hel industri upp kring berget.
Avhandlingen ger en relativt ingående beskrivning av området kring Kinnekulle under perioden 1695-1805. Befolkningen och arbetskraften, odlingssystemen och åkerarealen samt den vegetabiliska och animala produktionen står i centrum.
Forskningen har tidigare kunnat konstatera att priset på den bondeägda jorden, skattejorden, under 1700-talet ökade snabbare än priset på frälsejorden, som oftast ägdes av adel. En tänkbar orsak till en sådan prisförskjutning är att utvecklingen av arbetskraft och åkerareal, och därmed av produktionen, stagnerade på frälsejorden, åtminstone relativt till skattejorden. Några tydliga sådana tendenser kan jag dock inte se i Kinnekulleområdet. Ökningen skilde sig inte nämnvärt mellan de två jordnaturerna, vilket antyder att det finns andra förklaringar till prisförskjutningen.
Lage Rosengren:
Jord och folk. Om produktiva resurser i västsvensk blandbygd under 1700-talet
Ekonomisk-historiska institutionen, Handelshögskolan i Göteborg
Disputation: 7 december 2001
Opponent: docent Mats Morell, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
