Hälsingegården och världsarvsprocessen
Fågelsjö gammelgård är en av sju hälsingegårdar som togs upp på världsarvslistan 2012. Foto: Jerry MagnuM Porsbjer (CC BY-SA 3.0)
Under våren 2012 väntade ett stort antal människor runt om i landet på ett besked som bekräftade att ett antal jordbruksfastigheter och kulturmiljöer, i Gävleborgs län skulle kunde klassas som världsunika och föras upp på listan över världsarv. En lista vars innehåll styrs av konventionen om skydd av världens kultur- och naturarv, världsarvskonventionen, som är ett av FN-organet Unescos normativa instrument på natur- och kulturområdet.
I avhandlingen beskrivs och diskuteras processer och förhandlingar som uppstod i samband med att nomineringen av dessa fastigheter genomfördes. Ett samlande begrepp för denna agrara byggnadstradition är hälsingegårdarna. Med stöd från olika projektaktiviteter skapade enskilda personer, ideella organisationer och myndigheter uppmärksamhet kring gårdarnas kulturvärden. Studien visar på att arbetet med nomineringen till världsarvslistan blir grund för förhandlingar om definitionsrättigheter och positioner i ett socialt fält och att bruk och förvaltning av ett kulturkapital som hälsingegårdarna sker inom ramen för särskilda sociala ordningar.
Världsarvsarbetet i Gävleborgs län visar på två olika styrkepositioner. En utvecklingsorienterad där besöksnäringens aktörer, med världsarv som en del av en regionalpolitisk agenda antas kunna driva en ekonomisk utveckling. Här fanns också en position orienterad kring bevarande, där kulturvärden anses utgöra ett symboliskt kapital som inte kan underkastas instrumentella krav. De sociala fält inom vilket aktörerna söker positionera sig är i många stycken formade av formella regelverk som hävdas av en nationell och internationell kulturmiljövård.
Diskussioner kring landsbygdens förändringspotential är ofta inriktade på näringslivets utveckling och när världsarvsfrågan i Gävleborg initierades såg många aktörer detta som en möjlighet att artikulera sina ståndpunkter för hälsingegårdarnas och världsarvets roll för regionens ekonomiska framtid.
Exemplet hälsingegårdarna visar hur lokal mobilisering kan utvecklas i samband med en världsarvsnominering, där enskilda och organiserade aktörer på lokal och regional nivå möter en förvaltningskultur som för fram och bevakar byråkratiska och formella aspekter på världsarvet.
Hälsingegårdarna kom att utvecklas till ett viktigt verktyg för att organisera regionens utvecklingsintressen och blev en konfliktfylld symbol i samspelet mellan deltagande aktörer där varje enskild gård har en egen, unik karriär, som privatbostad, som produktionsenhet eller som en del av besöksindustrin.
Martin Paju:
Hälsingegården i omvandling. En studie av världsarvsprocessen i Hälsingland
Institutionen för stad och land, Sveriges lantbruksuniversitet
Disputation: 2 juni 2016