Ingen förändring i svensk flykting- och invandringspolitik

Slutet av 1960- och början av 1970-talet har framhållits som en utvecklingsperiod i svensk flykting- och invandringspolitik. Utrikespolitiken förändrades till att bli mer aktiv i sitt stöd för demokratiska värden, social rättvisa och liberala reformer. Invandringspolitiken gick från arbetskraftsimport till flyktinginvandring och en ny multikulturell politik lanserades. I en ny avhandling vid Umeå universitet visar Lukasz Gorniok att dessa förändringar hade ett begränsat genomslag i den faktiska politiken.

Lukasz Gorniok menar att Sveriges reaktioner och agerande gentemot flyktingarna under denna period snarare var en avslutning på en politik som förts sedan andra världskriget än början på något radikalt nytt.

– I avhandlingen undersöker jag den svenska regeringens agerande gentemot två grupper av flyktingar: tjeckoslovakiska och polsk-judiska flyktingar som flydde Warszawapaktens militära intervention i augusti 1968 respektive en antisemitisk kampanj i Polen som tog fart efter studentprotesterna i mars 1968, säger Lukasz Gorniok.

Lukasz Gorniok har undersökt tre aspekter av processen: Sveriges reaktioner på händelserna i Tjeckoslovakien och Polen, agerandet mot de tjeckoslovakiska och polsk-judiska flyktingarna och de svenska myndigheternas mottagande av dessa flyktingar och slutligen den ekonomiska integrationen av dem.
I studien ingår också en undersökning av den svenska pressens rapportering båda händelserna och flyktinggrupperna.

– Studien visar att det svenska agerandet och inte minst besluten att ta emot de tjeckoslovakiska och polsk-judiska flyktingarna främst påverkades av säkerhetspolitiska och ekonomiska faktorer.

– Efter händelserna i Tjeckoslovakien framförde Sverige skarp kritik av Sovjets och Warszawapaktens invasion och öppnade dessutom gränsen för tjeckoslovakiska flyktingar. Regeringen ville på detta sätt förbättra Sveriges anseende i Väst efter ett närmande till Sovjet mitt under Pragvåren.

Dessutom var utspelen ett inlägg i en pågående inhemsk debatt inför valet senare samma år. Det generösa erbjudandet om fri invandring till Sverige för tjeckoslovakiska flyktingar kom dock snart att inskränkas med hänvisning dels till ekonomiska faktorer, dels av hänsyn till Sovjet.

Händelserna i Polen fick mycket mindre internationell uppmärksamhet och i Sverige möttes de inledningsvis officiellt av tystnad trots att Sveriges ambassadör i Warszawa återkommande gav detaljerade redogörelser för situationen och uppmanade de ansvariga att agera.

– Rädslan för att uppfattas stå passiv då den sista spillran av polska judar som överlevt Förintelsen fördrevs samtidigt som andra länder, som grannlandet Danmark, beslutade att ge visa till polska judar, resulterade dock i att även Sverige tog emot polsk-judiska flyktingar. Sammanlagt anlände 2 693 tjecker och 2 696 polska judar till Sverige.

Den princip som etablerats i andra världskrigets slutskede – att sätta flyktingar i arbete så snabbt som möjligt – följdes även 1968. Det uppstod emellertid problem med att skaffa passande arbete till de högt utbildade flyktingarna. Inte minst saknades möjligheter till praktik som hade kunnat underlätta för dessa välutbildade människor att återuppta sina tidigare yrken i Sverige.

Generellt passade den tjeckoslovakiska gruppen, som bestod av många unga män bättre in på den svenska arbetsmarknaden. Den polsk-judiska gruppen utgjordes istället av många unga studenter med avbrutna studier eller äldre intellektuella och de hade svårare att finna arbeten på samma nivå som i det gamla hemlandet.

Lukasz Gorniok:
Swedish refugee policymaking in transition? Czechoslovaks and Polish Jews in Sweden, 1968-1972
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 10 juni 2016