Kristendomsundervisningens roll i den demokratiska skolans framväxt

Markerade 1919 års undervisningsplan verkligen en brytpunkt mellan kristen fostran och demokratisk medborgarfostran? I tidigare utbildningsvetenskaplig forskning har det hävdats att lilla katekesens degraderade position i den nya undervisningsplanen innebar att kristendomen blev irrelevant i skolans fostransuppdrag och att kristendomens marginalisering var en förutsättning för demokratisk utveckling.

I avhandlingen Kampen om folkhemskristendomen problematiseras tidigare uppfattningar om att modernisering, demokratisering och sekularisering ledde till kristendomens omedelbara nedgång och marginalisering i skolan. Avhandlingens syfte är att vidga och fördjupa vår förståelse av kristendomsundervisningen inom den svenska folkskolan och tidiga grundskolan under perioden 1920–1969. Istället för marginalisering argumenterar Emma Hellström för att kristendomens förändring bör ses som uttryck för en anpassning till såväl det samtida folkhemsidealet som till den socialdemokratiske prästen Harald Halléns folkkyrkovision.

Denna anpassning föranledde en övergång från en kyrklig kristendom till en nationell folkhemskristendom, som alltjämt var förankrad i tron, men där de mest dogmatiskt särskiljande delarna hade tonats ned till förmån för den kristna etiken. För att tilltala så många som möjligt positionerade sig folkhemskristendomen mellan luthersk bekännelse och sekularitet. Det var transformeringen till en nationell folkhemskristendom som gjorde att kristendomen kunde fortsätta utgöra en viktig grundsten i skolans fostransuppdrag.

Utifrån ett modifierat hegemonibegrepp synliggörs hur konkurrerande uppfattningar om kristendomsämnets syfte och innehåll kunde samexistera och hur deras legitimitet kunde skifta över tid. Med utgångspunkt i riksdagstryck, lärartidningar, material från Statens läroboksnämnd, protokoll från kyrko- och frikyrkomöten, nationella läroplaner, lokala kursplaner och läroböcker, har Hellström kartlagt kristendomsundervisningens transformering och folkhemskristendomens framväxt och förändring genom tre kronologiska faser.

Folkhemskristendomens ställning i skolan var långt ifrån självklar och resultatet av de ständiga förhandlingarna var inte nödvändigtvis ökad sekularisering. I detta sammanhang är det viktigt att göra en distinktion mellan institutionell och kulturell sekularisering. Det svenska samhället hade utan tvekan genomgått en ökad institutionell sekularisering, men det är inte liktydigt med kulturell sekularisering. Emma Hellström anser att kristendomsämnet snarare anpassades till ett föränderligt socialt, politiskt och kulturellt landskap, vilket medförde att ämnet kunde upprätthålla sin relevans i skolans fostransuppdrag.

Särskillnaden mellan institutionell och kulturell sekularisering gör det därför svårt att hävda att 1900-talet markerade ett brott mellan det religiösa samhället och den sekulära välfärdsstaten. Avhandlingen visar istället att folkhemskristendomen fungerade som en brygga mellan dessa ytterligheter och bidrar därmed till den pågående diskussionen om kristendomens roll och revitalisering i det moderna samhället.

Emma Hellström:
Kampen om folkhemskristendomen. Kristendomsundervisningens roll i den demokratiska skolans framväxt, 1920–1969
Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningssociologi, Uppsala universitet
Disputation: 4 april 2025