Metallförädlingen i Sverige 1730-1775

Avhandlingen fokuserar på metallförädlingens praktiker i Sverige under perioden 1730 till 1775, och mer specifikt på finsmide inom ramarna för manufakturindustrin. Den analyserar hur manuell skicklighet, kunskap och artefakter spreds, hur och varför de anpassades på olika sätt lokalt, samt hur detta inverkade på organiseringen av smidesarbetet. För att förstå dessa processer, framförallt i relation till hantverkares och tjänstemäns resor och rörelser i Europa och i Sverige, används begreppet cirkulation, vilket kopplar an till aktuell globalhistorisk och teknikhistorisk forskning där idéer om överföring från centrum till periferi alltmer ifrågasätts. En avgränsning görs i avhandlingen till en hantverksgren inom metallmanufakturen som särskilt omfattades av statliga satsningar: knivsmidet. Detta skapar ett utrymme för att följa arbetspraktiker på djupet och över tid, dock med jämförande exempel från andra, relaterade hantverk.

Teoretiskt tar avhandlingen sin utgångspunkt i den franske filosofen Michel de Certeaus tankar om vardagspraktiker, där begreppen strategier och taktiker används för att analysera samspelet mellan olika sätt att kunna och agera. Detta görs relaterat till en metodologisk ansats, där användandet av olika ”banor” (trajectories) är centralt. Två sådana står i centrum för undersökningen, nämligen den statlige smidesdirektören Samuel Schröders och den Stockholmsbaserade knivsmeden Eric Engbergs. Dessa två individers ”banor” bildar utgångspunkten för en analys av en vidare utveckling, vad som i avhandlingen benämns som en skills-trajectory: det ”Engelska sättet” (styckearbete) att tillverka knivar, och då specifikt bordsknivar, i urbana manufakturverkstäder och på större manufakturverk.

I kapitel 2 till 4 undersöks metallförädlingens ”strategiska scen”, med fokus på den svenska statens försök att under 1700-talets mitt ordna de inhemska slöjdera och metallnäringen i linje med idéer om en allomfattande arbetsfördelning. Denna utveckling studeras genom en diskussion av regleringar och tjänstemäns resor, såväl som av försök att beskriva arbetspraktiker och att införa ”korrekta” arbetsmetoder. I de följande tre kapitlen ligger istället tonvikten på samspelet mellan strategier och taktiker; formandet av smidespraktiker från manufaktursystemets ordentliga framväxt under 1740- och 1750-talen till efterdyningarna av 1760-talets ekonomiska kris. I tur och ordning berörs hantverkares resors och rörelser i Europa och Sverige, uppförandet av manufakturverkstäder i Stockholm, och försöken att introducera styckearbete på större manufakturverk i Eskilstuna, Borås och Gusum. Diskussionen leder fram till grundandet av Eskilstuna Fristad 1771.

Avhandlingens resultat bidrar till svensk forskning om tidigmodern metallförädling, hantverk och manufakturindustri på flera sätt. Eskilstunas centrala position för smideshantverk är väl känd genom flertalet forskningsbidrag, men denna avhandling lyfter även fram Stockholms roll inom metallmanufakturen. Detta görs dock genom en betoning av förbindelserna mellan huvudstaden, andra orter och manfakturverk i Sverige, samt Europeiska (framförallt engelska) städer och industrier. Genom detta så belyser avhandlingen hur arbetspraktiker formas över tid av människors och artefakters rörelser. Framförallt betonas kunskapens och de manuella färdigheternas cirkulation, imitation och lokala anpassning. Resultaten kopplar an till en internationell forskningskontext där manufakturtillverkning och kunskapscirkulation inom det tidigmodern Europa har lyfts fram, och de traditionella bilderna av hantverk och industrialisering alltmer har nyanserats.

Måns Jansson:
Making metal making. Circulation and workshop practices in the swedish metal trades, 1730–1775
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 9 juni 2017