När diskoteken konkurrerade ut logdanserna
Dans på Skälby loge. Foto: Patric Lundqvist, Barometern-OT, Kalmar
Under ett par årtionden utgjorde logdanserna ett väsentligt inslag i landsbygdens nöjesliv dit även bilburna stadsbor sökte sig. Men under 1960- och 1970-talen blev logarna allt mindre attraktiva som dansplatser för ungdomar som föredrog städernas diskotek. Det visar en bok om logar, logdanser och logdansorkestrar, skriven av Lennart K Persson, professor emeritus i historia vid Göteborgs universitet.
− Logarna med sina danser var träffpunkter där människor samlades under sommartid för att dansa, umgås och söka kontakter av olika slag. I åtskilliga fall fann man sin kärlek där, säger Lennart K Persson som har undersökt logdanser i Mörebygden i östra Småland.
Genom att studera annonser och artiklar i lokal dagspress kan har visa att logdanserna började omkring 1950 i Mörebygden och ungefär samtidigt i andra regioner. Initiativtagare var avdelningar inom Svenska landsbygdens ungdomsförbund, SLU. Efterhand kom idrottsföreningar att dominera bland arrangörerna. Ett par logar drevs i privat regi.
− Logarna uppfattades nog som mera primitiva än dansbanorna. Klädseln var normalt mycket enkel. Logarnas dekorationer med björkris kulörta lyktor och vagnshjul, fisknät eller annat bidrog till att skapa en speciell och mysig atmosfär.
Efter en ganska trög start under 1950-talets första del ökade antalet logar och logdanser kraftigt under årtiondets andra del. En förutsättning för logdansens utveckling var att bilen började bli ett någorlunda vanligt fortskaffningsmedel bland allmänheten.
− Bilens betydelse återspeglas i många arrangörers annonser där det omtalas att tillgången till p-platser på den aktuella platsen var god.
Under 1960- och 1970-talen blev logarna allt mindre attraktiva som dansplatser för ungdomar. De som fortfarande ville dansa, föredrog i ökad utsträckning städernas diskotek. Det successivt minskande antalet logdanser kom i all huvudsak att bestå av så kallad mogen- och medelålders danser, där åldersgränsen för den förra vanligen var 20 år och för den senare 30 år.
En annan förklaring till att antalet logar minskade från åren kring 1960-talet var att myndigheterna införde stränga och kostsamma krav vad beträffar till exempel ordningsvakter och brandsäkerhet. En tredje att orkestrarnas gager steg kraftigt.
− Många logar hade liten disponibel dansyta, vilken satte en gräns för antalet besökande och därmed arrangörens möjliga inkomst, säger Lennart K Persson.
Ett tiotal logar levde dock vidare och dessa blev mer eller mindre permanenta inrättningar under en längre period. En av dessa, Stallet i Vassmolösa, existerar fortfarande och en annan, Skälby Loge i Kalmar, tillkom 1981 och även där dansas det alltjämt.
Boken Logar, logdanser och logdansorkestrar i Mörebygden 1950-1982 är Lennart K Perssons andra inom det aktuella ämnesområdet. År 2013 gav han ut Dansbanor, dansorkestrar och festarrangemang i sydöstra Småland ca 1900-ca 1970.
Lennart K Persson:
Logar, logdanser och logdansorkestrar i Mörebygden 1950-1982
Eget förlag
Utkom 2016