Utvecklingen inom svensk idrott: Medaljer till alla eller bara vinnare?

Hur ser det egentligen ut inom svensk idrott när det gäller att lämna ut medaljer? Ger vi medaljer till alla eller bara vinnare? I den här artikeln tittar vi närmare på hur synen på medaljutdelning har förändrats över tid, från strikt fokus på eliten till en mer inkluderande hållning.

Historisk bakgrund

Under 1700- och 1800-talen såg man medaljutdelning som ett sätt att hedra de som presterade allra bäst inom olika samhällsområden, inklusive idrott. Kungliga Patriotiska Sällskapet, som grundades 1766, delade ut medaljer till invånare som ansågs ha utfört betydande insatser för att främja landets utveckling. Den här typen av utmärkelser användes för att belöna allt från lantbruksarbetare till industripionjärer och tjänstemän.

Under den industriella revolutionen utökades målgruppen för medaljutdelningar till att även inkludera helt vanliga industriarbetare, vilket kan tyckas spegla samhällets förändrade värderingar och behov. Genom historien har medaljer alltid setts som en symbol för erkännande och uppskattning, medan kriterierna och målgrupperna har utvecklats i takt med samhällets förändringar.

Under 1900-talet blåste förändringens vindar

Under 1900-talet började synen på medaljutdelning inom svensk idrott att förändras. Det blev allt vanligare att ge medaljer, inte bara till vinnare, utan till samtliga deltagare som en del av en bredare inkluderingsstrategi. Den här förändringen återspeglar en större social rörelse mot att uppmuntra deltagande och visa uppskattning för varje individs insats, oavsett resultat.

Ett exempel på den här trenden var införandet av deltagarmedaljer inom ungdomsidrotten. Den här typen av medalj togs fram i syfte att motivera barnen att fortsätta idrotta och stärka deras självkänsla. Genom att belöna ansträngning och engagemang, snarare än att enbart fokusera på prestation, skapades en mer inkluderande och positiv idrottskultur som skulle bidra till både individuell och samhällelig utveckling.

Därefter har utvecklingen fortsatt i samma riktning. Deltagarmedaljer är idag en vanlig företeelse, särskilt inom ungdoms-och-amatöridrott. Enligt Riksidrottsförbundet kan det fungera som en morot för barn och unga att känna sig motiverade och uppskattade för själva deltagandet, oavsett om de har det som krävs för att nå prispallen eller inte. Samtidigt finns det de som argumenterar att den här utvecklingen urvattnar medaljernas värde och istället minskar drivkraften att sträva efter att bli bäst.

Finn balansen och skapa en inkluderande idrottskultur

Hur ska man då göra för att hålla motivationen uppe samtidigt som man jobbar för att alla ska känna sig inkluderade? Att vara bäst i en idrottsgren är inte alla förunnat. För många är en plats på prispallen bara en dröm. Att få ta emot en medalj kan göra att man känner sig duktig, uppskattad och inspirerad att fortsätta idrotta. Det kan i sin tur leda till en mer utbredd fysisk hälsa och social utveckling.

Å andra sidan finns det de som menar att det kan bli precis tvärtom när man skapar en kultur där ansträngning inte premieras. Debatten är minst sagt komplicerad. Men kanske går det att hitta en balans där prestation och tävlingsanda uppmuntras samtidigt som man erkänner och värdesätter deltagande. På så sätt kan man skapa en hälsosam och inkluderande idrottskultur​​ som fortsätter att inspirera och engagera människor med olika förutsättningar i alla åldrar.