Varför åderlåtning och klimatmedicin övergavs vid 1800-talets mitt

Åderlåtning, teorin om att smittor spreds via luftburna ångor och klimatmedicin var under 2 500 år tre grundpelare i västerländsk medicin. Men så under ett par decennier under 1800-talets mitt – långt innan den vetenskapliga medicinen slagit igenom – försvann de. Alla tre samtidigt. Inte för att de motbevisats eller för att annan medicin framstod som mer effektiv, utan av helt andra skäl. Vilka?

Med hjälp av 8 800 årsrapporter skrivna av 2 500 svenska provinsialläkare 1820–1900 frilägger Annelie Drakman ett lika outforskat som avgörande skede i medicinens historia: tiden då kroppen, som hon formulerar det, ”slöt sig och blev fast”. Om läkares medicinska ingripanden fram till 1860-talet kännetecknats av att på olika sätt hantera flöden – mildra eller egga fram flöden in i, ut ur och inuti kroppen – kom tiden som följde att präglas av läkarnas bevakning av gränser; minska på och oskadliggöra kroppsutsöndringar och förhindra kontakt mellan kroppars inre.

Det här är berättelsen om en idéhistorisk brytpunkt – övergången från synen på kroppen som i ständig samverkan med omgivningen till en stängd kropp, autonom från och antipatisk mot sin omgivning – i vilken en lång rad föreställningar om kropp, sjukdom, smitta och rörelse ställs på ända.

Annelie Drakman:
När kroppen slöt sig och blev fast. Varför åderlåtning, miasmateori och klimatmedicin övergavs vid 1800-talets mitt
Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet
Disputation: 25 maj 2018