I första hand var de arbetslösas organisering i Sverige en lokal historia, men de arbetslösa verkade också på nationell nivå. Redan i början av 1920-talet anordnade några arbetslöshetsföreningar "De arbetslösas landskonferens". Liknande sammankomster avhölls flera gånger och försök gjordes också att skapa varaktiga nationella organisationer bland de arbetslösa.

De två krav som de arbetslösas organisationer oftast framförde var att de arbetslösa skulle få arbete, det vill säga nödhjälpsarbete, och att dessa skulle bedrivas med ersättning i nivå med grovarbetarnas avtal. Den metod som de arbetslösas organisationer oftast diskuterade, och som man ibland också genomdrev, var blockader. Denna kampform var i ett internationellt perspektiv unik bland arbetslösa i Sverige. En blockad innebar att arbetslösa vägrade anta nödhjälpsarbeten för att på så sätt sätta press på de myndigheter som hade ansvar för de arbetslösa. Demonstrationer och symboliska hungermarscher var andra satt att påverka utformningen av arbetslöshetspolitiken.

Föreningarna bedrev också verksamhet för att stötta medlemmarna. Mest kraft gick åt till att hejda fattigdomen som följde med förlusten av lönearbete. De anordnade även föreläsningar, kultur- och nöjesaktiviteter av skiftande slag för att motverka apati och resignation som ofta följde med arbetslösheten.

Även om arbetslösheten under mellankrigstiden var högre och varade längre tid än någonsin tidigare, sträckte sig föreningarnas verksamhet bortom dessa fluktuationer. Den svenska arbetslöshetsrörelsens utveckling berodde, enligt avhandlingen, främst på relationerna till andra organisationer, vilka återfanns inom arbetarrörelsen

De arbetslösas organisationssträvanden och politiska kamp under perioden bidrog till spänningarna inom den svenska arbetarrörelsen. Många gånger var det genom kommunistiska initiativ som arbetslöshetsföreningarna bildades i Sverige. Samma monster går att också att finna i övriga världen. Bakom strävandena stod Moskva: den kapitalistiska samhällsordningen stod inför en kollaps och arbetslösa var den viktigaste gruppen för att få till stånd en revolutionär samhällsomdaning.

För att undvika att kommunisterna fick ett allt för starkt faste bland de arbetslösa tvingades LO och SAP att samarbeta allt närmare. Ytterst, menar Andreasson i sin avhandling, riskerade massarbetslösheten, särskilt om den tog fasta organisatoriska former utanfor fackföreningsrörelsen och hade nära band till kommunisterna, att skapa motsättningar som kunde hota den reformistiska arbetarrörelsens ambitioner.

Studien uppmärksammar också hur de arbetslösa såg på orsakerna till att de stod utan arbete. Maskiner var en nästan ständigt närvarande faktor i de diskussioner som fördes i arbetslöshetsföreningarna när frågan fördes på tal.