En sådan rörlighet, till framförallt USA och Tyskland, karaktäriserade många av de ingenjörer som utbildades mellan 1880 och 1919. Problem att få arbete i Sverige och samtida massutvandring bidrog, men vanligast var att ingenjörerna ville skaffa sig erfarenheter från ledande industriländer för en framtida karriär i hemlandet. Detta skall ses i ljuset av att ledande personer inom industrin ansåg att amerikanska och tyska idéer samt återinvandrade svenskamerikaner kunde bidra till en ny, industriellt baserad, svensk stormaktstid. Utländska erfarenheter var fördelaktiga på arbetsmarknaden. Det visar den avhandling som Per-Olof Grönberg lägger fram vid institutionen för historiska studier, Umeå universitet.

Vid ASEA, Sandvikens Järnverk, Boliden och Bolinders Mekaniska Verkstad togs återvändarnas erfarenheter tillvara. De fanns i den högsta ledningen och/eller besatte en hög andel av positionerna som chefsingenjörer, avdelningschefer och ledande konstruktörer. De återinvandrade ingenjörerna bidrog med idéer kring förbättring av maskiner, etc., men huvudsakligen med idéer om hur exempelvis verkstäder och valsverk skulle organiseras rationellt. Detta kombinerades ofta med att företaget skulle hjälpa arbetarna med till exempel sjukvård och bostäder för att stärka deras lojalitet, en företagsbaserad välfärd. Allt detta hade studerats i framförallt USA, men ingenjörer med erfarenheter från Tyskland bidrog också med idéer kring teknik och organisation.