Befästningskonst under folkvandringstid och vendeltid

Upptagandet av kallmurningsteknik inom krigets arkitektur är en av de viktigaste innovationerna i den svenska befästningskonstens utveckling, klart i paritet med introduktionen av murbruk under 1100-talet. Detta var ett avancerat hantverk som omfattade kunskaper i bärkraft, hållfasthet, gravitation och materialval vilket anpassades till kraven ställda inom tidens krigskonst i fråga om taktik och strategi. Även föreställningar i estetik och ideal anas i murverkens släta fasader och deras utformning efter regionala mönster.

Andra typer av befästa platser fanns både innan, parallellt med och efter de kallmurade men uppfördes i delvis andra tekniker och material. Det går därmed att tala om en specifik borg- och befästningstradition under delar av järnåldern där kallmurningstekniken var det förenande elementet.

I avhandlingen Från stenkrigare till borgjarl föreslås en kronologi för den kallmurade borg- och befästningstraditionen som den uppträder i östra Sverige; hur den utvecklades i tid, rum och karaktär. Med kronologin som utgångspunkt utforskas frågor om vilka som verkade bakom murarna, hur borgar och befästningar nyttjades i både krig och fred samt varför traditionen att bygga försvarsverk i sten till sist övergavs.

Anders Bornfalk Back:
Från stenkrigare till borgjarl. Befästningskonsten i östra Sverige, 375–750 e.Kr
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet
Disputation: 6 oktober 2023