Belägringar av svenska befästningar under stora nordiska kriget
Avhandlingen belyser de svenska befästningar som belägrades under åren 1702–1710 i stora nordiska kriget. Studien inleds med en teoretisk genomgång av vad som gör en fästning möjlig att försvara under en längre tid. Därefter presenteras ett empiriskt material kring de belägringar som skedde under perioden. Här märks bland annat belägringarna av Riga, Reval (Tallinn), Narva, Malmö och Viborg, där den senare belägrades två gånger.
Studien visar att det svenska befästningssystemet vid början av stora nordiska kriget var behäftade med allvarliga strukturella fel. Ett av de allvarligaste av dessa fel var att befästningarna var byggda vid platser som inte direkt kunde nås från Östersjön. Detta faktum omöjliggjorde lyckade undsättningsoperationer från Sverige, vilket i sin tur resulterade i att fästningarna obönhörligen föll, trots ett ibland långt och ihärdigt försvar.
De svenska fästningarnas fall orsakade avsevärda avbräck för den svenska stormaktens förmåga att försvara sig. Totalt sett förlorades fler soldater i befästningskriget än i det kända slaget vid Poltava år 1709. När fästningarna föll övergick också kontrollen över de omkringliggande landområdena till motståndaren. De resurser som man från svensk sida hade kunnat tillgodogöra sig tillföll därmed motståndaren.
De svenska fästningarnas fall torde alltså ha varit till avsevärd nackdel för de svenska försvarsansträngningarna under stora nordiska kriget, och bör ha varit en av faktorerna bakom den svenska stormaktens undergång. Anledningarna till att den svenska stormakten lät bygga ett befästningssystem som svårligen skulle kunna stå emot belägringar under lång tid är inte helt uppenbara. En lång skugga kastas dock över fortifikatören Erik Dahlbergh och över kung Karl XI.
Ulf Sundberg:
Swedish defensive fortress warfare in the Great Northern War 1702–1710
Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi, Åbo Akademi
Disputation: 1 juni 2018
