Forskningen kring bosättningen under järnålder, vikingatid och tidig medeltid har traditionellt studerats som tre skilda enheter. I en ny avhandling från Stockholms universitet presenterar doktoranden Björn Hjulström en kombination med kemiska analyser och egna arkeologiska utgrävningar av boplatser i Mälardalen, vilket har möjliggjort en större förståelse av materialet.
De kemiska analyserna har gjort det möjligt att studera rumsindelning av hus och gårdar på över tusen år gamla boplatser. Dessutom har Nordeuropas hittills äldsta daterade tjärframställningsmetod identifierats med hjälp av markkemiska analyser. Med hjälp av lipidanalyser och elementanalyser på jord har Björn Hjulström undersökt om det är möjligt att identifiera hur olika anläggningar som påträffas vid arkeologiska undersökningar har använts och om det är möjligt att göra rumsliga analyser av så kallade aktivitetsytor av hus och gårdar.
– I den första markkemiska studien av modernt material visade det sig att det fanns potential för analysmetoderna då jag inte bara kunde särskilja aktivitetsytorna från varandra utan också identifiera de faktiska aktiviteterna som ägde rum i byggnaderna. I arkeologiska material begränsas tolkningsmöjligheterna på grund av nedbrytningen av de organiska föreningarna. Men trots dessa försvårande omständigheter har jag kunnat presentera helt unika resultat angående rumsuppdelning och aktiviteter av ett hus som är daterat till ca. 460-480 e.Kr., berättar Björn Hjulström.
Lipidanalyser av anläggningar har även visat sig användbara för att förstå mer av ur boplatserna var uppdelade.
– Till exempel har vi genom analyser av diterpenoider i jord från en tidigare okänd anläggningskategori från tiden cirka 0–400 e.Kr. för första gången lyckats visa hur tjära framställdes i Mälardalen under denna period. Anläggningskategorin utgör den äldsta bevisade tjärframställningsmetoden i norra Europa och tillsammans med andra liknande upptäckter kan jag i min undersökning visa hur man under vikingatiden och tidig medeltid specialiserade hantverket.
En utgångspunkt för avhandlingsarbetet har varit att besvara centrala frågor för att förstå bebyggelseförändringar under vår tideräknings första årtusende i Mälardalen. Frågorna som angripits har bland annat varit att ta reda på hur länge husen brukades, ta reda på hur olika enheter relaterar till varandra samt hur medeltidens byar växte fram. De arkeologiska undersökningar som ligger till grund för avhandlingen genomfördes i två lokaler i Knivsta söder om Uppsala och på en lokal i Alby i Botkyrka kommun och har bidragit till att på ett tydligt sätt belysa de förändringar som sker i byggnadsskick, i lokalisering av boplatser och i framväxandet av byar.
Precis som avhandlingens titel Patterns in diversity antyder så presenterar avhandlingen olika mönster som går att se i bosättningsförändringarna.
– Genom mitt arbete har jag kunnat visa att en ny gård har byggs vart 30:e till vart 60:e år och att ensamgårdar var den dominerande bebyggelseformen under den tidiga järnåldern. Det går att se att gårdarna ofta arbetat gemensamt på olika sätt och beskrivs bäst som byar med spridd bebyggelse. I arkitekturen sker det dels en konstant förändring i modet men även mer plötsliga och radikala förändringar som förändrade landskapsbilden. Förändringarna gällde även boplatsernas lokalisering och var sannolikt kopplat till sociala mönster och strategier, säger Björn Hjulström.
Dock verkar det inte ha funnits några absoluta regler för bosättningen och bosättningsmönstret skilde sig mellan olika områden i Mälardalen. Men under sen vikingatid och framåt kunde man se en ökning i hur de olika gårdarna gjorde egna val gällande både arkitektur, gårdsform och gårdsläge.
Björn Hjulström:
Patterns in diversity. Geochemical analyses and settlement changes during the Iron Age – Early Medieval time in the Lake Mälaren region, Sweden
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 26 september 2008
Opponent: professor Michael Parker Pearson, The University of Sheffield, Storbritannien
