Avhandlingens fokuserar på bosättningsområden och boplatser från bronsåldern på Gotland, men med utblickar till andra områden främst i Sverige. Gotland är välkänt för dess rikedom på fornlämningar från hela förhistorien och speciellt bronsåldern (1700-500 f. Kr) är väl företrädd. På ön finns det ett tusental rösen, över 300 skeppssättningar och en mängd bronsfynd har återfunnits i gravar, i depåfynd och som lösfynd.

Det får stå i kontrast till den nästan totala avsaknaden om vetskap om samtida boplatser eller synliga boplatsspår. Boplatser är, med få undantag i det närmaste totalt osynliga från hela förhistorien men under de senaste årtiondena har kännedomen om boplatser ökat i betydande omfattning och då inbegripet bronsåldersbosättningar.

Flera avhandlingar som rör bosättningar från bronsåldern har publicerats under 2000-talets första decennium och dessa rör både regionala studier och mer övergripande analyser i ett skandinaviskt perspektiv. Det har blivit möjligt tack vare att metoderna har utvecklats för nu ser man det ”osynliga” spåren. Men det är framförallt att stora satsningar i infrastrukturen med följande arkeologiska förundersökningar och arkeologiska utgrävningar genomförts. En sådan satsning var till exempel utbyggnaden av E4 från Uppsala via Tierp till Mehedeby där det tillkommit ett mycket rikt, i flera fall helt ”nytt” material från alla tider.

I mindre skala kan denna utveckling även ses på Gotland där det just vid exploateringsgrävningar kommit fram boplatsrester i form av stolphål, härdar och kokgropar. Dock är det ytterst få huskonstruktioner som kan utläsas av dessa. Situationen i det gotländska samhället är ändå den att några stora satsningar i infrastrukturen inte är att förvänta med följande exploateringsgrävningar. På Gotland måste andra vägar testas för att kunna lokalisera boplatsområden och boplatser.

I sin studie undersöker Gunilla Runesson hur de väl synliga lämningarna som rösen, skeppssättningar, skärvstenshögar samt bronsfynden relaterar till platser som tolkats som möjliga boplatsområden på Gotland. I detta sammanhang har hon också att ta hänsyn till lämningar från tiden precis efter bronsåldern, det vill säga den äldre järnålderns lämningar i form av fossil åkermark och fornborgar.

Den teoretiska grunden i studien vilar på ett hermeneutiskt angreppssätt där relationen mellan delar, i det här fallet samtida lämningar och de från äldsta järnålder, relaterar till möjliga boplatsspår. Gotland är ett ö-landskap så landskaps- tillika ö-aspekten blir också betydelsefullt.

För att komma närmare de bronsålderstida samhällena och dess människor, försöker Runesson också nå det vardagliga som en kontrast mot den ofta föreslagna bilden av bronsålderssamhällena som hierarkiskt uppbyggda hövdingasamhällen.

Gunilla Runesson:
Bronsålderns bosättningsområden och boplatser på Gotland. Många syns inte men finns ändå
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 25 oktober 2014
Opponent: professor emeritus Ola Kyhlberg