Debatten om svensk tvångsvård 1850–1970

Det moderna svenska samhället byggde på en indelning av befolkningen i anpassade och missanpassade. Trots ökade demokratiska rättigheter hade de missanpassade inte samma rättigheter utan riskerade att bli tvångsvårdade. Det visar Jenny Björkman som i sitt avhandlingsarbete studerat den svenska debatten kring lagstiftningen om tvångsvård.

Folkhemmet har under decennier betraktats som en mall för det goda samhället. De senaste åren har emellertid denna bild omvärderats. Debatter om naziguld och tvångssteriliseringar har pekat på en annan sida av det så kallade folkhemmet. Flera undersökningar har visat på den en inneboende dubbelhet som fanns i den nyuppbyggda välfärdsstaten. Ikoner som paret Myrdal har knutits till uttalanden om rashygien och socialhygien samt anklagats för en mindre smickrande människosyn. Uppfattningen om människor och framför allt synen på samhällets svagaste är intressant, inte bar under folkhemseran utan under hela 1900-talet. Den berättar något om det moderna Sverige och dess framväxt.

Jenny Björkman har i sitt avhandlingsarbete kartlagt synen på samhällets svaga i en undersökning av tvångsvården av grupper som ”galningar”, ”fyllon”, ”horor” och ”sjuklingar”. Såväl psykiskt sjuka, alkoholister, tuberkulösa som människor som smittats av någon könssjukdom tvångsvårdades. Men med vilken rätt ansåg man att statliga och kommunala myndigheter kunde gripa in i enskilda människors liv? Hur rättfärdigades ingrepp i den personliga sfären mot människor som inte begått något brott? Svaret på dessa frågor tangerar idag aktuella frågor om var gränserna för statliga ingrepp går.

När staten breder ut sig finns det risk för att medborgarna kommer i kläm. Ofta har det förts fram argument om att samhället har rätt att skydda övriga medborgare från till exempel epidemier. Men var går gränsen för den personliga integriteten? Folkhemmet öppnade inte sina dörrar för vem som helst. Den ideale medborgaren skulle vara hel, ren och frisk till kropp och själ. Alla passerade inte genom nålsögat och de som inte gjorde det blev ibland tvångsvårdade. Vilka var det då som tvångsvårdades och som inte släpptes över tröskeln till folkhemmet?

Genom att analysera argument som förts fram i utredningar kring tvångsvården visar Jenny Björkman att det svenska moderna samhället byggde på en indelning av befolkningen i anpassade och missanpassade. De senare hade uppenbarligen inte samma rättigheter som andra medborgare, trots de ökade demokratiska rättigheter som tillkommit. Dessa rättigheter har inte alltid gällt för alla, särskilt inte för de som inte ansågs kunna sköta sig, som var för fattiga, för konstiga eller levde ett för vidlyftigt liv. Kort sagt de grupper som riskerade att bli tvångsvårdade.

Jenny Björkman:
Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850–1970
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 12 oktober 2001
Opponent: fil.dr. Roddy Nilsson, Växjö universitet