Den svenska lanthandeln och industrialiseringen

Den expanderande lanthandeln skapade nya konsumtionsmönster och bidrog därmed också till den svenska industrialiseringen under 1800-talet. Christer Petersson har i sitt avhandlingsarbete studerat lanthandelns utveckling i Västmanland.

Det är en traditionell uppfattning att det var den utländska efterfrågan som banade väg för den svenska industrialiseringen. Inom forskningsprojektet ”Konsumtionens historia i Sverige 1820–1970” vid Ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala har man emellertid intressera sig för hur också inhemska konsumtionsmönster och efterfrågan påverkat industrialiseringen.

Christer Petersson har i sitt avhandlingsarbete undersökt den fasta handelns utveckling i tre olika socioekonomiska regioner i Västmanlands län under åren 1864–1890. Bakgrunden till det regionala perspektivet är att den ökning av handelsbodar på landsbygden som sker under senare delen av 1800-talet inte var jämn och likformig. Istället kom utvecklingen att präglas av de regionala förutsättningarna – exempelvis stora avstånd till städernas handelsbodar eller att regionens befolkning till större delen fick sina inkomster genom lönearbete.

I en utvärdering den offentliga statistiken, Kommerskollegiets årsberättelser, visar Christer Petersson att det fattades uppemot 20 procent handlare i materialet vilket visar att handeln på landsbygden var större än vad statistiken visat. Resultaten i avhandlingen visar också att den genomsnittliga handlaren på landsbygden var en man runt 35 år som prövade att bedriva diversehandel i egen regi mellan ett till tre år och hade en inkomst i nivå med den lägsta taxerbara inkomsten. Vidare var det vanligt att man inte ägde någon handelslokal utan förmodligen hyrde en fastighet eller åtminstone en del av någon. Det dock fanns handlare som var verksamma i mer än tio år, hade stora inkomster, som ägde fastigheter och även hade flera handelsbodar – men de var i minoritet.

Jämförelsen mellan de tre regionerna visar att den norra och industrialiserade delen av Västmanlands län hade en mer utvecklad handel än de två andra regionerna. Här fanns det handelsrörelser med både stora som små inkomster, handelsbolag och med anställd personal. Det var även förhållandevis tätt med handelsrörelser per invånare. I den jordbruksdominerade södra delen av Västmanland, däremot, fanns länge endast några enstaka handlare. Först mot 1880-talet började antalet handlare öka. I den mellersta delen av länet visade det sig att de flesta handlare hade ungefär lika stora inkomster och att det periodvis var fler handlare per invånare än i norra delen av länet. Sammantaget har resultaten visat att det inom ett län, Västmanlands län, fanns betydliga skillnader i handelns struktur.

Den fasta lanthandelns expansion var en del av många nymodigheter under industrialiseringen och dess roll var sannolikt inte obetydlig. Att förmedla varor till konsumenterna – men även signaler från konsumenterna till producenterna – var då som nu en betydelsefull roll. Oavsett handelsrörelsernas storlek, varaktighet och läge bör det allt större antalet innebära att allt fler varor spreds över den svenska landsbygden och även då från den inhemska industrin. Inhemska producenter, importörer och grosshandelsföretag fick förmodligen allt mer att göra med att försörja det ökande antalet handelsrörelser med varor.

Christer Petersson:
Lanthandeln. En studie av den fasta handelns regionala utveckling i Västmanlands län 1864–1890
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 29 maj 2001
Opponent: docent Christer Ahlberger, Historiska institutionen, Göteborgs universitet