I samband med Kongos självständighet från Belgien 1960 genomförde FN en av sina största fredsbevarande insatser någonsin, Opération des Nations Unies au Congo, ONUC. Syftet var att förhindra att det nya landet skulle hamna i ett omfattande inbördeskrig. Sverige var ett av de länder som bidrog med militär personal och sände totalt sju bataljoner till Kongo under perioden 1960 till 1964. De svenska bataljonerna var huvudsakligen verksamma i provinsen Katanga, som under ledning av Moïse Tshombe och mot centralregeringens vilja utropat sin självständighet från Kongo 1960.

FN:s närvaro i Katanga betraktades periodvis som fientlig ockupation och i september och december 1961 samt kring årsskiftet 1962/63 eskalerade spänningarna till väpnade konfrontationer mellan FN och provinsregeringens styrkor. I dessa drabbningar deltog även de svenska bataljonerna. Konflikterna i Kongo blev inte bara en stressande upplevelse för dem som deltog, utan även ett drama som följdes intensivt av svensk media och den svenska regeringen. Skeendena i Kongo var inte för någon aktör det som hade förväntats av en fredsbevarande insats.

Den här studien undersöker den samtida svenska erfarenheten av ONUC 1960-1964. Studien tar sin utgångspunkt i hypotesen att händelserna i Kongo kom att tolkas, förstås och berättas på olika sätt beroende på vilken aktör som reflekterade över dem. Den teoretiska ansatsen hämtas från Carl von Clausewitz och hans förståelse av krigets treenighet. Clausewitz hävdade att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar folket, den politiska makten och militären. För att kriget skall kunna vara genomförbart krävs folkets stöd, den politiska maktens klara motiv och att militären accepterar uppgiften att strida.

Inspirerad av Clausewitz undersöker den här studien de tre empiriska kategorierna svensk press, svensk politisk retorik samt innehållet i de svenska kongobataljonernas rapporter och fälttidning. Syftet med undersökningen är att se hur dessa tre aktörer berättar, förstår och tolkar händelserna i Kongo och hur denna förståelse sätts i relation till diffusa dikotomier som krig-fred, civil-militär och nationellinternationell. Olika förståelser av samma händelse tenderar att skapa ”disharmoni” i treenigheten och därmed underminera samförståndet kring insatsen.

För att kontextualisera studien undersöks även det svenska samhällets självförståelse under det tidiga 1960-talet. Här framträder en självbild av Sverige som en unik och i många fall överlägsen samhällsorganisation i relation till övriga världen. 1960-talet har betecknats som en höjdpunkt för vad Rune Johansson har kallat ”välfärdsnationalism”. Sverige var inte bara välmående, rikt, modernt och demokratiskt. Detta hade, enligt myten, även uppnåtts genom samförstånd och kompromisser under Sveriges tidiga 1900-tal. Tage Erlander deklarerade i riksdagen att världen sannolikt kunde bli en bättre plats om den svenska modellen kunde exporteras utom rikets gränser.

Avsaknaden av ett kolonialt arv i modern tid, undvikandet av inblandning i något av de två världskrigen samt alliansfriheten under kalla kriget gjorde att Sverige ansåg sig ha en unik internationell position som medlare och konfliktlösare. Detta tog sig bland annat uttryck i ett starkt stöd till FN. När FN efterfrågade svensk trupp till Kongo var beslutet därför lätt att ta. De politiska partierna var eniga i sitt stöd, likaså svensk media. Det var inte heller några problem att finna frivilliga soldater att sända till Kongo.

I slutet av 1960 och början av 1961 blev delar av den svenska bataljonen angripna under sitt uppdrag att eskortera tågtrafik genom Katanga. Angriparna var medlemmar ur Balubastammens ungdomsrörelse, de så kallade jeunesse. De utrustningsmässigt vida överlägsna svenska soldaterna slog tillbaka anfallen utan större bekymmer. I Sverige fick händelserna stort nyhetsutrymme och med hjälp av ett rikt bildmaterial beskrevs händelserna i dramatiska termer. I regel förhöll sig den svenska pressen mycket positiv till soldaternas agerande vilket kan förklaras utifrån stridens defensiva karaktär samt Balubastammens politiska insignifikans i världspolitiken. I stället beskrevs modet, disciplinen och effektiviteten hos soldaterna i berömmande ordalag. Även bataljonen prisade sin egen insats utifrån dessa kriterier.

Under andra hälften av 1961 förändrades emellertid det politiska landskapet. Tshombe uttryckte vid flera tillfällen sitt ogillande av FN:s aktivitet i Katanga och hade nu, med hjälp av inhyrda europeiska legosoldater, mönstrat en egen armé, ett gendarmeri. I ett försök att omhänderta och avväpna legosoldaterna utbröt våldsamheter mellan FN:s trupper och gendarmeriet i provinshuvudstaden Elizabethville hösten 1961. Under stridigheterna stupade och sårades många, inklusive svenska soldater. Samtidigt hade Katangakonflikten dragits in i kalla krigets retorik och världsopinionen var delad. Från de gamla europeiska kolonialmakterna, i synnerhet Belgien, Storbritannien och Frankrike, kom skarp kritik mot FN:s agerande i Katanga. Studien visar att den externa kritiken av FN:s insats kom att ta stor plats i det svenska mediala landskapet. Svenska tidningar lyfte sin tidigare fokus från hur soldaterna genomförde sitt uppdrag och koncentrerade sig i stället alltmer på att diskutera FN:s roll i Kongo. De militära operationerna i september och december 1961 anklagades i internationell press för att vara direkta inblandningar i en annan stats interna angelägenheter och därmed stridande mot FN:s egen stadga. I Sverige uttryckte i synnerhet konservativa Svenska Dagbladet under 1962 misstänksamhet mot FN:s aktioner i Katanga, som tidningen inte drog sig för att likna vid imperialism. Vänstertidningar med Aftonbladet i spetsen ställde sig på andra sidan i debatten och blev ivriga förespråkare för insatsen, som de menade hade just syftet att slänga ut europeiska imperialister ur Kongo. Oavsett förhållningssätt så kom den svenska pressens dramatiserade beskrivningar av kriget i Kongo att förmedla en bild av misslyckad peacekeeping, vilket mottogs av besvikelse av bataljonerna i fält. Studien visar att kriget för dem, även om det inte var önskat, snarare var ett begreppsligt ramverk som kunde förklara och legitimera de våldshandlingar som de tvingades göra i Kongo. Prestationen under krig, något som bataljonerna i sig ansåg vara något som förtjänade beröm, kom således av media att inkorporeras och mer eller mindre försvinna i den större bilden av ett misslyckande i Kongo. Detta i sin tur blev problematiskt för bataljonernas självbild.

Den svenska regeringen och riksdagen behöll under hela ONUC konsensus om insatsen, även om debatterna under 1961 och 1962 kom att handla om lojalitet gentemot FN snarare än om vad som försiggick i Kongo. Ingen svensk politiker kunde anamma en krigsretorik då det hade inneburit ett politiskt medgivande av ONUC som misslyckat. Som svar på internationell kritik hävdade regeringen vid upprepade tillfällen att de svenska bataljonerna i första hand var ONUC-bataljoner och inte svenska. Syftet var att understryka att det var FN som bar ansvaret för hur bataljonerna nyttjades i Kongo. Samtidigt som detta kan sägas vara korrekt i bemärkelsen att Sverige inte hade något större operationellt inflytande, innebar det även i praktiken att den svenska politiska makten tvingades distansera sig från sina nationella förband i krig. Sammanfattningsvis visar undersökningen att treenighetens noder, media, regering och militär, på detta sätt diskuterade, tolkade och fokuserade på olika aspekter och nivåer av händelserna i Katanga, vilket under 1961 och 1962 utmanade den konsensus som tidigare funnits om insatsen.

Till stor del på grund av den mediala bevakningen begärde och beviljades den svenska bataljonen förflyttning från Elizabethville i april 1962. Avsaknaden av väpnad konflikt under större delen av 1962 fick en lugnande inverkan på den inbördes relationen mellan noderna i treenigheten, även om den svenska bataljonen fann sysslolösheten moralsänkande. En politisk lösning verkade däremot fortfarande fjärran och i slutet på 1962 hade den svenska höger- och vänsterpressen positionerat sig i var sitt läger. FN:s slutoffensiv kring årsskiftet 1962/63 gjorde effektivt slut på Katangas möjligheter till självständighet och synliggjorde därmed även ett slutmål för operationen. Svenska UD jobbade från 1963 med att så politiskt smidigt som möjligt få de svenska bataljonerna att lämna Kongo. I samband med att ONUC avvecklades 1964 lämnade den sista svenska bataljonen landet.

Studien undersöker också närmare, genom fälttidningen Djungeltelegrafen, hur de svenska bataljonerna uppfattade sig själva och sin roll som svenskar och fredsbevarare i Kongo. I tidningen framträder tydligt en självbild av Sverige som ett föredöme i fråga om modernitet och samhällsstruktur, en bild som har drag av en sorts kulturell rasism liknande ”den vite mannens börda”. Skarp kritik riktades mot den forna kolonialmakten Belgien som ansågs ha orättfärdigt profiterat på landet och på så vis till stor del också var ansvarigt för den politiska krisen. Kongo sågs som ett land med potential att bli ett rikt och demokratiskt samhälle så länge landet kunde enas kring målinriktad modernisering och demokratisk utveckling, med västerlandet som förebild.

Studien avslutas med konstaterandet att den fredsbevarande insatsen i Kongo ställde Sverige inför en rad problem när den övergick i väpnad konflikt. När insatsen bytte skepnad kunde militären omdefiniera sina roller, mål och syften, något massmedia hade svårare att göra. Den politiska noden i treenigheten förhöll sig retoriskt distanserad men kunde, tack vare den partipolitiska konsensus som fanns, förhindra att stödet för insatsen helt kollapsade.

Andreas Tullberg:
"We are in the Congo now". Sweden and the trinity of peacekeeping during the Congo crisis 1960-1964
Historiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 5 oktober 2012
Fakultetsopponent: professor Martin Hårdstedt, Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet