Djur, hantverk och nätverk under vikingatid och medeltid

En fyndkategori som är vanligt förekommande vid arkeologiska undersökningar i urbana miljöer är spill efter hantverk där osteologiska material nyttjats som råvara. Främst är det kammar som producerats, men även andra små föremål såsom spelpjäser, tärningar och enklare bruksföremål har tillverkats. Råvaran utgörs av ben, horn och tänder och härrör från en brokig samling djur med olika relationer till människan. Här ingår både ordinära och lättillgängliga material från tamdjur som blir tillgängliga i samband med slakt och konsumtion, horn från olika hjortarter samt importerade och ovanliga material, såsom valrosstand och valben.

Ambitionen med avhandlingen har varit att få en klarare bild av vilka osteologiska material som nyttjats inom hantverket i Mellansverige under vikingatid och medeltid och vilka handelsnätverk som manifesteras under olika tider. En annan fråga rör orsakerna bakom den förändring i materialanvändning som kan skönjas under loppet av 1200-talet, från ett hantverk baserat på råvaror av vilda djur till ett hantverk baserat på framförallt ben från tamdjur. I studien ingår material från Birka, Sigtuna, Strängnäs, Uppsala och Nyköping.

I Birka utgörs merparten av råvaran av horn från vilt, varav importerat material utgör ett betydande inslag. Både renhorn, valben och kronhjortshorn förekommer och vittnar om sydliga och nordliga handelsnätverk. Spillmaterialen från Sigtuna har en annan sammansättning. Lokalt tillgängligt älghorn dominerar från 980-talet och fram i 1200-talet. Inslaget av importerat kronhjortshorn är ytterst marginellt förekommande under hela perioden, medan inslagen av renhorn företer ett intressant mönster. Främst förekommer materialet i den äldsta fasen och från 1100-talets sista kvartal och framåt. Det senare inslaget uppträder samtidigt med spill av valrosstand och kan sannolikt sättas i samband med norska handelskontakter under kung Knut Erikssons regeringstid. Under perioden förändras också råvaruanvändningen och hanteringen på stadstomterna i Sigtuna. Produktionen och artrikedomen ökar samtidigt som resursutnyttjandet blir mer effektivt, vilket syns i ökande mängder, men minskande storlekar på spillfragmenten. Det tycks spegla ett mer ekonomiskt synsätt på råvaran slår igenom i produktionen. Intressant är att förändringen sammanfaller med Knut Erikssons myntning.

Under början av 1200-talet uppträder hantverket även i andra urbana sammanhang där merparten av råvaran utgjorts av tamdjursben. Fortfarande är det samma produkter som framställs, men de blir enklare i sitt utförande. Benhantverket tycks uppträda i nya sociala miljöer, där organiserat och storskaligt tillvaratagande av tamdjurens ekonomiska resurser bedrivits. Samtidigt fortskrider en alltmer ålderdomlig materiell praktik och ett hantverk baserat hjorthorn på de centrala stadstomterna i Sigtuna. Brokigheten i de materiella uttrycken speglar urbaniseringsprocessen i Mälarområdet och de olika sociala och ekonomiska arenor städerna utgör.

Johnny Karlsson:
Spill. Om djur, hantverk och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 11 januari 2017