Gravarnas funktion och placering på gravplatsen speglade den sociala roll och status en person hade i samhället under medeltiden. Faktorer som kön, ålder och hälsa påverkade värderingen och kategoriseringen av människorna. Det visar Kristina Jonsson i sin avhandling i arkeologi vid Stockholms universitet.

Det har länge varit känt genom historiska källor att kyrkogårdarna var organiserade och indelade i olika zoner för olika socialgruppers gravplatser. Zonerna motsvarar en grov indelning av befolkningen i en över-, mellan och underklass och Kristina Jonsson är med sin avhandling först med att i detalj försöka avgränsa de sociala zonerna utifrån strukturer det arkeologiska materialet.

– Genom att definiera zonerna blev det möjligt att jämföra de sociala skikten i samhället. Till exempel kunde man då se hur barndomen behandlades som en egen fas i livet i de högre socialgrupperna och att hög ålder kunde vara meriterande även inom dessa. Ett annat mönster som framträdde var att kvinnor förefaller ha varit mer jämställda i städerna än på landsbygden, men även i staden sjönk deras status i den senare delen av medeltiden, säger Kristina Jonsson.

Förutom kyrkogårdarnas systematik och organisation fördjupar sig Kristina Jonsson även i den enskilda gravplatsen. Under tidig medeltid förekom det specifika gravskick som till exempel bruket att de döda begravdes på en bädd av träkol liksom även seden att lägga ned träkäppar i graven för den döde att ta med. Kolgravar förefaller framför allt ha arrangerats inom det högsta sociala skiktet, medan träkäppar lades i gravar tillhörande alla socialgrupper. Ledtrådar till innebörden i dessa seder fann Kristina Jonsson i både historiska jämförelsematerial och i nedteckningar av folktro från 1700 och 1800-talet.

– Min slutsats är att de specifika gravskicken är uttryck för föreställningar kring döda kroppars orenhet och det beskydd som både de döda och de efterlevande ansågs behöva. De döda behövde hjälp för att ta sig genom skärselden och de levande behövde skyddas mot eventuella gengångare. I samband med reformationen på 1500-talet fick denna typ av folktro ett uppsving igen, efter att under senmedeltid ha varit frånvarande åtminstone i officiella begravningssammanhang.

Reformatorerna avfärdade många av de ritualer och föreställningar som tidigare hade en tröstande effekt för de efterlevande. De menade till exempel att det inte hade någon betydelse att komma i ”vigd jord” och att de efterlevandes förböner inte längre ansågs kunna hjälpa de döda på andra sidan. Dessa förändringar i trosutövningen och den oro som följde med dem låg sannolikt bakom återgången till seder och bruk med en närmast tidigmedeltida prägel, som till exempel att begrava de döda fullt påklädda. Bruken levde kvar långt in i 1800-talet och till och med längre på vissa platser, tills dess att den moderna begravningsindustrin och uppkomsten av professionella begravningsentreprenörer skapade en ny standard.

Kristina Jonsson:
Practices for the Living and the Dead. Medieval and Post-Reformation Burials in Scandinavia
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 4 december 2009
Opponent: professor Jes Wienberg, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet