Elever och utbildning vid Brunnsvik, Väddö och Hola folkhögskolor 1906–1921

Utbildning anses vara ett av de viktigaste sätten för en individ att påverka sin sociala position. Men vid sekelskiftet 1900 hade endast en liten del av befolkningen tillgång till utbildning högre än folkskolenivå. Denna ordning var dock under snabb förändring. Bland de former av utbildning som fanns tillgängliga för ett större flertal var folkhögskolorna.

De första hade grundats på 1860-talet för att tillgodose bondeståndets behov av medborgerlig bildning till sina söner. Runt sekelskiftet etablerades skolor som samundervisade manliga och kvinnliga elever och även vände sig till industri- och jordbruksarbetare. Dessa skolor kom att bli viktiga för de framväxande folkrörelserna, vars medlemmar krävde jämlik tillgång till bildning. Men var en folkhögskoleutbildning något som kunde påverka en individs möjligheter på arbetsmarknaden, i ett samhälle under omvandling?

Denna avhandling behandlar elever på tre svenska folkhögskolor, Väddö (grundad 1873), Hola (grundad 1896) och Brunnsvik (grundad 1906), under perioden 1906–1921. Utifrån en metodpluralistisk ansats där resultaten från systematiska jämförelser av såväl skolornas undervisning och organisation som elevgruppernas kollektivbiografier, kompletteras studien med livs- och mikrohistoriska perspektiv.

Jonas Söderqvists studie visar att en folkhögskoleutbildning var, trots sin ringa omfattning, en viktig investering i humankapital vid tiden för undersökningen. Det var dessutom en viktig investering i symboliskt kapital, då de nätverk som skapades och reproducerades på skolorna visade sig bli minst lika viktiga för de enskilda individernas möjligheter senare i livet. Att investera i en utbildning för en individ innebar kollektiv överföring av resurser, antingen från civilsamhällets organisationer, från den offentliga sektorn eller från elevernas familjer. Utbildningen blev på så sätt en produkt av kollektiva ansträngningar, som även ibland resulterade i individuella karriärer.

Folkrörelserna skapade förutsättningar för sina individuella medlemmars sociala rörlighet, även om detta enbart gällde deras manliga medlemmar. Kvinnliga medlemmar som sökte en yrkeskarriär, snarare än livet som hemmafru, blev mer oberoende. Men det fanns ingen plats för dem inom folkrörelsernas byråkrati. I stället gick deras väg mot ekonomisk självständighet via vidare studier.

Jonas Söderqvist:
Social rörlighet i en socialt rörig tid. Eleverna och deras utbildning vid Brunnsvik, Väddö och Hola folkhögskolor, 1906–1921
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 31 mars 2023