Jakt har varit ett påtagligt inslag i såväl allmogens som svenska eliters vardag – dock med olika förutsättningar för de båda grupperna. Mellan 1600 och 1789 var till exempel jakten förbehållen adeln och den som bröt mot lagen kunde straffas med döden eller livstids straffarbete. I en avhandling från Göteborgs universitet studeras jakträttens historiska utveckling.

Ulf Nyrén har i sin avhandling studerat jakträttsfrågans juridiska och politiska implikationer med fokus på situationen i Sverige åren 1647/64 – 1789. Under dessa år fick bara kungen, hans tjänstemän och adeln jaga matnyttiga villebråd.

– Men trots döds- och spöstraff, fängelse på vatten och bröd, dryga böter eller livstids straffarbete på Marstrands fästning överträddes lagarna av både bönder och mer marginaliserade invånare, säger Ulf Nyrén.

I feodala europeiska samhällen var exklusiv jakträtt ett medel för eliter att markera sin särställning och makt. I flera stater, inte minst i England, utvecklades striden om jakträtt till ett regelrätt krig mellan adeln och band av tjuvskyttar. I Sverige var konfliktnivån lägre, trots kungens anspråk på jakträtt på egna marker och efter särskilda djur som rådjur och svan. Adeln kopierade kungarnas önskan om jakträtt och monopollagarna genomdrevs under adelsmaktens höjdpunkt.

Jaktmonopolet var dock inte allmänt accepterat. I Sverige var det framförallt prästerna som gjorde motstånd mot adelns jakträtt.

– Något oväntat var dock att jag upptäckte att riksdagsbönderna under lång tid var märkbart passiva i frågan. Däremot så respekterade allmogen i övrigt inte förbuden, utan bedrev ett omfattande tjuvskytte, något jag i avhandlingen ser som tecken på vardagligt motstånd, säger Ulf Nyrén.

Antalet rättsfall var dock få vilket främst beror på att jaktbrott var svåra att bevisa, men det faktum att antalet klövvilt minskade under 1700-talet gör att Ulf Nyréns avhandling pekar på att tjuvskyttet var omfattande. På den kungliga jaktmarken Öland bekämpades däremot tjuvskytte med alla medel. Hundar stympades på ett ben för att bli odugliga som jakthundar och bönderna förbjöds att bära vapen. Straffen var också hårdare på Öland än på andra orter; minst fem personer dömdes till döden under 1600-talet. Situationen på Öland påminner om situationen på kontinenten, och berodde på att kungamakten försökte upprätthålla en egen jaktpark som kunde mäta sig med utländska furstehovs.

Ulf Nyréns avhandling visar att jakträtten var en beståndsdel i eliternas formation och att den stod för konflikt i relationen mellan överhet och underställd. Den kungliga jaktmarken Öland intog en särställning vilket visar på jakträttsfrågans vikt för den yppersta eliten.

– Däremot verkar lågadelns del i det hela mest ha handlat om att bevaka en formell rättighet. I det dagliga livet var jakträtt inte alltför viktig att markera då underlydande liksom ofrälse ståndspersoner tilläts jaga.

Ulf Nyrén:
Rätt till jakt. En studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 20 april 2012