Dömd till döden – om brott och straff från medeltiden till vår tid

Lödöse museum
17 mars 2018 – mars 2019

En liten bit utanför Lödöse finns Tingbergs kulle. Här fanns fram till 1857 Ale och Vättle härads avrättningsplats. Dömd till döden är en utställning där du möter föremål, berättelser och vittnesmål från en plats med en mörk historia. Utställningen invigs lördagen 17 mars på Lödöse museum.

Är dödsstraffet verkligen kulturarv? Platserna och historierna, inte sällan bortglömda, finns ju trots allt kvar. I år är det 160 år sedan den sista avrättningen i Lödöse och ett stort intresse från allmänheten kring den här mörka historien sådde ett frö på museet. Ett frö som växte till en idé och som nu blivit utställningen Dömd till döden.

– Vi har gjort utställningen därför att det är ett ämne som vi tror intresserar många, men som ändå är relativt okänt. De flesta känner nog till att dödsstraffet har existerat i Sverige men jag tror att relativt få känner till att avrättningsplatser finns på väldigt många platser i städer och på landsbygden. Det är ett bortglömt kulturarv eftersom det är förknippat med ett svårt och tabubelagt ämne. Just dödsstraffet känns också väldigt aktuellt med tanke på att just brott och straff debatteras väldigt flitigt just nu, säger Christian Mühlenbock, enhetschef på Lödöse museum.

Trots sin ohyggliga natur, har dödstraffet utförts enligt en logik som är typisk för varje tidsepok. Straffet har förändrats i samklang med samhällets skiftande normer och värderingar. Man var länge övertygad om att dödsstraffet hade en avskräckande effekt på medborgarna, men det viktigaste argumentet var att den dömde sonade sitt brott i relation till brottsoffren liksom inför Gud.

Det var först under slutet av 1700-talet som dödsstraffet började ifrågasättas på allvar. En del författare, jurister och filosofer menade att det kännetecknar ett barbariskt samhälle. Kunskapen om avrättningar i Sverige och i Europa får vi genom en rad källor, som lagtexter, domstolsprotokoll, brev och tidningsartiklar samt det arkeologiska materialet.

I en nyligen genomförd genomgång av kända avrättningsplatser i Sverige har man gjort en förteckning över fler än 500-platser, från norr till söder. Men mörkertalet är stort och sannolikt var avrättningsplatserna många, många fler.

I dag är det därför inte ovanligt att man hittar små gropar eller rösen på avrättningsplatser. Så är även fallet med Tingbergs kulle här i Lödöse. Avrättningsplatserna är på många sätt ett bortglömt kulturarv men bär fortfarande en tydlig vittnesbörd över alla dem, män, kvinnor och barn, som fick plikta med sina liv.

– I flera av berättelserna som vi tar upp finns en dramatik och en tragedi som berör på ett djupt mänskligt plan och som jag tror får våra besökare att gå härifrån med en känsla av att ha tagit del av något viktigt, berättar Christian Mühlenbock.

Från hängning och stening, till bränning och stegling – dödstraffens historia är en brutal historia. I utställningen möter vi flera exempel på dödsstraff genom historien, det ena värre än det andra.

Men här finns också de mänskliga vittnesmålen och berättelserna, bland annat från det medeltida Lödöse år 1313 där skvallret kring en adelsdam ledde till bränning på bål. Ett annat fall kommer från mitten av 1800-talet i Kattleberg, där ett par kriminella postrånare mötte sitt öde genom halshuggning.

I utställningen visas också bödelsyxan och handfängsel som använts vid de sista avrättningarna. Avsikten har varit att skapa en utställning som engagerar men som i slutändan är respektfull mot de som en gång drabbades av dödsstraffet.

– Yxan som användes vid den sista avrättningen i Lödöse, berör mig väldigt starkt. Jag har hanterat många föremål i mitt arbete men jag har aldrig fått så många känslor som jag har svårt att hantera som jag får i förfallande till denna yxa. Den är bokstavligt talat besudlad av flera människors blod. Den gör mig både fascinerad och samtidigt illa till mods. Sedan måste jag också nämna brevet som är skrivet av fadern till Andreas Segerberg, en av de sista att avrättas i Lödöse. Det brevet, fyllt av kärlek, ömhet och ändlös sorg över att mista sin son, får mig att gråta floder varje gång jag läser det, avslutar Christian Mühlenbock.