Svenskar och nordbor kan inte skryta med någon lång tradition av fredlig samförståndsmentalitet. Det visar Hanna Enefalk i sin avhandling i historia där hon analyserat den i det närmaste bortglömda genren "patriotiska sånger". Tvärtom handlade dessa sånger nästan enbart om stridande, modiga män.

Patriotisk sång är inte någon stor musikgenre idag. De flesta har väl någon gång sjungit "Du gamla, du fria" eller möjligtvis första versen av "Ur svenska hjärtans djup". Men förr framfördes fosterländska sånger i alla möjliga och omöjliga sammanhang: av manskörer, under exerciser, i de borgerliga hemmen, i skolor, inom föreningslivet, vid offentliga festligheter.

– Vår tids nationalsånger och kungssånger är bara spillror av en oerhört omfattande sångtradition, som varade från 1800-talets början till långt efter andra världskriget, säger Hanna Enefalk.

I sin avhandling En patriotisk drömvärld går Hanna Enefalk till botten med de patriotiska sångerna. Hon analyserar över ettusen sånger, hämtade från svenska, norska och finländska arkiv och avslöjar en värld långt från dagens "landet lagom". I de patriotiska sångerna härskade de beväpnade männen. Det handlade om mandom, mod och morske män.

– Den enda överhöghet som erkändes var Härarnas Gud och, fram till 1800-talets slut, kungen.

Vapen, strid och död hyllades med erotisk glöd. Kvinnor förekom nästan enbart i form av soldatens belöning. Och vapenlösa män utsattes för hån och hotelser, även om de vapenvägrade av samvetsskäl eller var oförmögna på grund av fysiska funktionshinder.

De patriotiska sångernas bloddrypande värld drömdes fram av unga, universitetsutbildade män, men under 1800-talets lopp spreds sångerna till en allt större del av befolkningen, inte minst via folkskolan. I dessa sånger för barn och lägre samhällsklasser förändrades budskapet en smula. Sångernas dödsföraktande soldatman beskrevs som modig, men samtidigt lydig och arbetsam.

– Sann manlighet var inte bara att slå ihjäl främmande människor i krig, utan också att utföra ett hårt civilt arbete utan krav på rimlig lön eller politiskt medbestämmande, förklarar Hanna Enefalk.

Avhandlingen visar att Sverige inte kan skryta med någon lång tradition av fredlig samförståndsmentalitet. De patriotiska sångernas innehåll och stora spridning tyder istället på att man åtminstone fram till första världskriget upprätthöll en ständig stridsberedskap. I fallet Finland visar Enefalk hur denna beredskap oerhört snabbt kunde mobiliseras och omvandlas till faktiskt våld. Sångare förvandlades bokstavligen till soldater under inbördeskriget 1918.