Finländska kulturskribenter målade under mellankrigstiden ut Sverige både som Finlands fiende och som ett paradis på jorden. Skälet var starka politiska motsättningar inom den unga nationen. Man ville få igenom sin tolkning av Finland men splittringen gick inte att dölja. Det visar en avhandling i historia. Den analyserar den mångfald betydelser som ligger bakom begreppen finskhet och svenskhet i Finland.
Avhandlingsförfattaren Ainur Elmgren är född och uppvuxen i Sverige men har finska föräldrar. Hon gick gymnasiet i Finland och förvånades över den negativa bild av Sverige som hon mötte.
– Sverige ses alltjämt ofta som landet som svek Finland. Men bilden av Sverige som fiendeland är en produkt av mellankrigstidens kulturpress.
Det finska inbördeskriget som följde på självständigheten 1918 hade krossat föreställningen om finländarna som ett enat och strävsamt folk. Både finsk- och svenskspråkiga intellektuella hade skakats i grunden; man bortförklarade nu alla eventuellt bakomliggande orsaker, det talades om ”brister i folksjälen” och kulturpressen såg som sin uppgift att uppfostra folket.
För de borgerliga segrarna, som såg Finland som den västerländska civilisationens sista utpost intill jätten Ryssland, blev det en strategi att sopa den inre splittringen under mattan. Men den stereotypa självbilden av finländarna som ett enat folk genererade alltså bland annat en negativ bild av Sverige.
– Samma extrema kretsar som spred ett programmatiskt rysshat, stämplade också Sverige som nationell fiende, och dessa fiendebilder innehöll ofta antisemitiska element. Yttre fiender var nödvändiga syndabockar för den bildade klassen som fruktade att nationens värsta fiende dolde sig i dess eget hjärta. Men det främsta offret för de nationella stereotyperna var inte Sverige utan finländarna själva, säger Ainur Elmgren.
Fiendebilden var avsedd för den inhemska publiken. Parallellt med den producerades dock en annan bild av Sverige utifrån verkliga möten mellan svenskar och finländare. Det skedde i reseskildringar där finländare som besökte Sverige prisade svenskarnas öppenhet och värme.
– En del konservativa finlandssvenskar vägrade dock kännas vid det nya "pacifistiska och socialistiska" Sverige på 1920-talet, medan den finländska vänsterpressen började ge en mycket positiv, nästan hyllande bild av Sverige och det framväxande folkhemsprojektet. Kontakterna med Sverige blev viktigast för de frihetliga vänstersocialister och liberaler som ifrågasatte Finlands kringskurna yttrandefrihet och tuffa politiska klimat.
Både positiva och negativa stereotyper är politiska verktyg, menar Ainur Elmgren, och visar hur de i Finland använts för att upprätthålla en föreställd maktordning men också för att ge högre status åt grupper som tidigare varit förtryckta.
– Stereotyper är inte bara negativa fördomar om ”de andra”, utan kanske i ännu högre grad om ”oss” själva och hur ”vi” borde vara, säger Ainur Elmgren.
– Populärkulturen och bildkonsten spelar en viktig roll när stereotyper bildas och det är en utmaning för oss historiker att tackla hur de påverkar vårt sätt att använda oss av historien.
Ainur Elmgren:
Den allrakäraste fienden. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939
Historiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 19 december 2008
Opponent: docent Lars Elenius, Luleå tekniska universitet
