Flykten från Ryssland – en mycket besynnerlig bok
Under hösten 2004 utkom på Bäckströms förlag, i samarbete med bokklubben Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB), boken Flykten från Ryssland. Karolinen Rolands flykt 1709-1716. Boken presenterades i SMB:s medlemstidskrift på följande sätt:
| "Carl Roland (adlad von Roland 1720) skrev ned sin berättelse 1748, men den publicerades inte förrän 1914. Ett faksimil av 1914 års utgåva utkom 1986 i serien Karolinska krigare berättar. Texten har dock varit relativt svår att tillägna sig, eftersom den ord för ord återgivit manuskriptets 1700-talssvenska. Tommy Jansson, som redan för 20 år sedan fattade intresse för Rolands levnadsöde, har lagt ned ett berömvärt arbete med att förvandla manuskriptets invecklade formuleringar till klar och redig modern svenska. Den spännande historien har därmed blivit läsbar även för nya generationer.” (Pennan & svärdet 2004:7, s. 6-7) |
Enligt ovanstående presentation är alltså Flykten från Ryssland en språkligt moderniserad utgåva av manuskriptet, medan den första tryckta utgåvan från 1914 är en ordagrann återgivning av samma manuskript. Men förhåller det sig verkligen så? Tommy Jansson skriver själv så här i förordet till Flykten från Ryssland:
| ”Carl von Rolands handskrivna biografi förvaras i Kungliga bibliotekets handskriftssamlingar. Handskriften har tidigare bearbetats av Samuel E. Bring och utgavs i bokform 1914 under titeln Minnen från fångenskapen i Ryssland och Carl XII:s krig. 1986 utkom en faksimilupplaga i serien Karolinska krigare berättar. Den tidigare publicerade texten har tillsammans med originalet samt bland annat Gustaf Abraham Pipers minnesanteckningar utgjort underlag för denna bok.” (Jansson, s. 6) |
Något längre fram i samma förord nämner Jansson att han ”kompletterat och fyllt ut historien, dock med stor närhet till originaltexten”. Det står alltså klart för den uppmärksamme läsaren det inte bara skett en språklig ”modernisering”, utan det har också plockats in material från andra håll. Slutresultatet har blivit boken Flykten från Ryssland, på vars omslag och titelsida Carl von Roland dock alltjämt anges som upphovsman. Ett mycket dubiöst grepp, då ”kompletteringarna” arbetats in i den löpande texten och faktiskt väsentligt har förändrat Rolands berättelse såväl till innehåll som karaktär.
Låt mig ge några exempel på vad som hänt i Flykten från Ryssland. I faksimilutgåvan från 1986 återfinner läsaren följande beskrivning av Rolands ankomst till det ryska lägret efter kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli 1709:
| ”Sedan nu de gemene woro från oss skilde, gingo wi officerare som willa får uti zarens stora läger, då jag måste se, att den ryska brigadien (dock av tysk nation) Mühlenfels blef der spetsader på en påle.” (Bring 1986, s. 4) |
I Flykten från Ryssland ser motsvarande stycke ut så här:
| ”Sedan manskapet skiljts från oss officerare, kunde vi röra oss fritt inom tsarens stora läger.
Stor som en hel stad, med tusentals vagnar och tält utspridda på leriga fält och ängar. Överallt brann eldar, lagades mat, vårdades vapen och annan utrustning. Här och där spelades bräde och kort under högljutt väsen. Ryssarna syntes väl försedda med både sprit och törst vilket i kombination ledde till en hel del bråk och stökighet inom de egna leden. I ena utkanten av lägret hade ryssarnas fältfrillor sin mottagning. Trafiken dit var livlig, så tydligen hade i varje fall ryssarnas officerare tillräckligt med mynt för att där köpa sig en herdestund. Frillorna, som ibland drog runt i grupper ute i lägret, utgjorde i mina ögon ingen lockande anblick. De var tämligen slitna med trasiga kläder och smutsiga ansikten. Dock fanns där en verklig skönhet, en mörk kvinna med sydryskt ursprung, som, när hon vid några tillfällen passerade min vagn, gav mig mycket inbjudande och lockande ögonkast. Jag kan icke förneka att jag förnam en ilning av lust när jag mötte hennes lockande ögon och hörde hennes kuttrande fnitter. Det var nu länge sedan jag upplevt en kvinnas närhet, och ibland pockade lusten på värre. Väl medveten om de sjukdomar som många arméfrillor bar på avstod jag utan nämnvärd svårighet från möjligheten till ett sängalag. I lägret blev vi vittnen till hur ryssarna behandlade förrädare. Den ryske brigadören Mühlenfels spetsades till döds på en påle…” (Jansson s. 19) |
Som synes handlar det om samma passage, som dock växt från en enda mening och 37 ord till över dussinet meningar med tillsammans nästan 250 ord. Varifrån har spriten, stökigheten och ”fältfrillorna” kommit? Svaret är: de har inget som helst med manuskriptet att göra! Detta är ett rent och skärt tillägg från Tommy Janssons sida, och det är sannerligen inte det enda…
På sidorna 58-71 kan man läsa en detaljerad skildring av Carl Rolands mellanhavanden med den unga ryska änkan Olga Popovitj och hennes mor. En skildring som får Rolands vistelse i staden Galitj att te sig ganska idyllisk. När Roland på sidorna 101-102 skiljs från sin älskade Olga, efter en sista intensiv kärleksnatt, för att slutligen påbörja sin flykt mot Sverige kan läsaren väl förstå de kval som de unga tu lider. Vad står det då på motsvarande ställe i utgåvan från 1914/86? Jo, så här:
| ”Som jag åter måste rymma quarter, köpte jag med wojwodens tillstånd ett egit hus och gård af en gullsmeds änka, derest jag hölt ett större hushåld och hade afwel af allehanda små kreatur, dem jag med ringa penning underhålla kunde. Men under den tid jag der bodde, hände sig, att en förnäm rysk herre jemte sina många betjente, kommande från Archangel, ankom till denna stad, hafwandes med sig ett ansenligit partie hålländskt rulltobak, det han genom sine betiente hemligen till oss lät utbiuda, ändock bemälte betienter icke nog försiktiga derwid warit, utan af enfaldighet på torget frågat en soldat, om han icke wisste, om de swänske köpte tobak.” (Bring 1986, s. 19) |
I Flykten från Ryssland återfinner man den första av dessa båda meningar på sidan 57, medan den andra meningen påbörjas först längst ned på sidan 71. Läsaren frågar sig naturligtvis vad som hänt. Rensade Samuel Bring ut hela historien med Olga Popovitj? Naturligtvis inte, manuskriptet har samma lydelse som ovan (jag har besökt KB och förvissat mig om detta). Återigen har den språkliga ”moderniseringen”, vilket ju var det ursprungliga motivet för boken, utmynnat i något helt annat – ett massivt tillägg av personer och händelser utan förankring i manuskriptet.
Exempel på tillägg återfinns på nästan varje sida, hela boken igenom. Flykten från Ryssland är alltså absolut inte Carl von Rolands berättelse, absolut inte en språkligt ”moderniserad” utgåva av manuskriptet eller av Brings utgåva från 1914. Boken är snarare en form av roman, med Rolands ursprungsberättelse som en slags underliggande ram. Men så har den inte marknadsförts och det är heller inte det intryck man får av omslag och titelsida. Förordet nämner förvisso att det gjorts tillägg, men det sägs inget om omfattningen av dem.
Det värsta är att för den icke-initierade, som saknar Brings utgåva, är det stört omöjligt att vid läsningen av Flykten från Ryssland skilja ut tilläggen från originalet. En mening kan vara kraftigt omskriven, en annan knappast alls förändrad – medan en tredje helt och hållet saknar motsvarighet i manuskriptet. Att sedan räkna ut vilka av tilläggen som är hämtad från en annan källa och vilka som är fritt uppfunna – det blir om möjligt ännu besvärligare.
Efter en noggrann genomgång kan jag konstatera att tilläggen i stort sett kan delas upp i tre kategorier: person- och miljö-skildringar, Rolands amorösa eskapader eller funderingar på sådana samt slutligen Rolands tankar och känslor. Vidare har också ett antal av Brings förklarande anmärkningar arbetats in i texten, utan att det framgår. Så har på sidan 291 i Flykten från Ryssland originalets svenske överste ”De la Wall” med hustru fått ordentliga för- och efternamn: Carl Magnus de Laval och hans hustru Kristina, född von Dossow. Uppgifter som finns i Brings not 118, men inte i manuskriptet.
De ständigt återkommande tilläggen är heller inte det enda problemet med Flykten från Ryssland. Den verkliga poängen med boken har uppenbarligen tänkts vara det ”moderniserade” språket. Man kan säga mycket om själva idén, men en sådan diskussion skulle föra mycket långt. Ett av problemen med en språklig ”modernisering” av en 1700-talstext som den här är de krav ett sådant arbete ställer på bearbetaren, det gäller verkligen att känna till den tidens terminologi. Tyvärr har det ibland brustit på den punkten. Så här beskrivs exempelvis avfärden från Arkhangelsk i Flykten från Ryssland:
| ”De bägge sjömännen fick gå med min stora kappsäck emellan sig, emedan jag gick bakom dem, beväpnad med en käpp. Den fick duga som vapen om vi skulle råka ut för något närgånget intresse. Jag var i första hand rädd för att några skurkar skulle finna den tunga säcken intressant att stjäla.
Just när vi skulle passera vägen ner mot stora bryggan, kom två busar fram ur buskarna för att ge sig på matroserna. Jag gick dock emellan med min påk och ropade åt matroserna att springa mot slupen, medan jag uppehöll busarna med påken.” (Jansson, s. 155) |
Detta verkar väl vara ganska klart: Roland ska föra ombord en stor kappsäck och fruktar ett rånöverfall, vilket mycket riktigt också äger rum. Men var det verkligen vad som hände? Vi går till motsvarande ställe i Brings utgåva:
| ”Jag med 2 af dem gingo till qwarteret, sakta att intet husfolket hörde det, de 2 togo min wåtsäck, en på hwar sida uti handtagen, och jag gick efter med en påk i handen. Då wi kommo mitt för en korter wäg, som gick till stora bryggan, kom 2:ne besökare och wille taga fatt på de twänne, som buro wåtsäcken, men jag steg då imellan med påken och bad matroserne löpa, fäcktade så länge dermed…” (Bring 1986, s. 46) |
Det centrala är här betydelsen av ordet ”besökare”. Jansson har tolkat det som ”buse” och i hans version blir episoden alltså ett rånförsök. Men ”besökare” betydde i själva verket något helt annat på Rolands tid, nämligen ”en person som undersöker” och mer specifikt ”en lägre tulltjänsteman”. Vad Roland lyckades avvärja vid sin avfärd från Arkhangelsk var alltså inte ett rånöverfall utan en tullkontroll!
Jag betvivlar inte att Tommy Jansson har haft de bästa avsikter med sitt projekt. Han har snubblat över Carl von Rolands levnadsöde och studerat det manuskript som nu finns i Engeströmska samlingen på Kungliga Biblioteket. Han har fascinerats av den spännande berättelsen och tyckt att den borde göras tillgänglig för fler genom en språklig ”modernisering”. Men där någonstans borde Jansson ha tagit en paus och diskuterat sin idé med historiker som ägnat sig åt utgivning av historiska källor, exempelvis inom ramen för Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter inom Skandinaviens historia. De hade säkert påpekat problemen med ett sådant projekt och styrt hans ambitioner i en något annan riktning. En historisk roman, med Rolands berättelse som en av flera inspirationskällor, enbart med Tommy Janssons namn på omslag och titelblad hade varit en gångbar väg. En sådan modell valde en gång Lars Widding. En språkligt ”moderniserad” källutgåva med godtyckliga och delvis egenhändigt komponerade ”kompletteringar”, alltjämt med Carl von Rolands namn på titelblad och omslag, var däremot ett förfärligt val. En sådan bok borde aldrig ha kommit i tryck. Den riskerar att sprida en mängd missuppfattningar, som kan bli mycket svåra att utrota.
Ett tungt ansvar faller också på förlaget och SMB, som samarbetat runt utgivningen av boken. SMB har i sina led såväl personer med vetenskaplig skolning som experter på den karolinska tiden. Någon av dessa borde ha reagerat över innehållet i Janssons manus, gjort en jämförelse med Brings utgåva och slagit larm. Det är särskilt förvånande att detta inte ens tycks ha skett inför presentationen i Pennan och svärdet 2004:7. Tvärtom tar där anmälaren boken till sitt hjärta och säger bland annat: ”de många miljö- och person-beskrivningarna skänker berättelsen djup och liv”. Tyvärr är det så att originalet är ganska befriat från sådana beskrivningar, lovorden riktas därför i hög grad mot passager som har en helt annan upphovsman än Roland… Det är för övrigt ganska betecknande för såväl innehållet i boken som anmälarens bristande vaksamhet att när han ska citera ur Flykten från Ryssland råkar valet falla på två meningar från beskrivningen av slaget vid Poltava, vilka på ett utmärkt sätt avspeglar bokens svagheter:
| ”När alla övriga trupper retirerade efter bataljen blev jag alltså stående kvar – en mycket utsatt position när man är mitt inne i en kamp mellan beridna grupper”
”Just när en fientlig trupp till häst kom anstormande sprang en herrelös häst förbi så tätt intill mig att jag lyckades kasta mig upp i den tomma sadeln.” (Pennan och svärdet 2004:7, s. 3) |
Den andra delen av den första meningen är nämligen en fri uppfinning, Roland skriver inget om ”en mycket utsatt position…”. Mening två är en fri omskrivning av manuskriptets ”men i det en fientelig tropp till häst kom, ankom ock en lös häst något förut löpandes, den jag skyndade mig att få fatt, som jag ock fick…”. Inte fullt lika målande som i den ”moderniserade” varianten där Roland dramatiskt kastar sig i sadeln på den förbispringande hästen. Anmälaren har heller inte noterat problemen runt dateringen av manuskriptet. Flykten från Ryssland avslutas förvisso så här:
| ”Skenäs kungsgård anno 1748 Carl von Roland” (Jansson, s. 344) |
Den observante läsaren av Flykten från Ryssland noterar dock att boken, för övrigt precis som manuskriptet, inleds med en slags ingress i vilken Roland kallar sig riddare av Svärdsorden. Som det var en orden Roland tilldelades först den 30 januari 1749 skulle dateringen 1748 betyda att han skrev avslutningen av berättelsen, med datering och underskrift, 1748 men själva inledningen 1749! Att Roland skulle tillämpat en sådan bakvänd arbetsmetod finns det förstås inte några belägg för. Förklaringen är istället att Tommy Jansson själv lagt till ”Skenäs kungsgård anno 1748” och därmed ”lyckats lura” SMB:s anmälare! Dateringsproblematiken och de sannolika motiven bakom skriftens tillkomst ska jag inte gå in på här, de frågorna förtjänar en särskild behandling. Vad som här kan sägas är att den koppling till publiceringen av Nordbergs Konung Carl XII:tes historia som görs i förordet till Flykten från Ryssland alls inte är hela sanningen.
Vad SMB nu bör göra är att i ett kommande nummer av Pennan & svärdet ta upp Flykten från Ryssland till förnyad behandling. Man bör klargöra för bokklubbens medlemmar att det har skett ett olycksfall i arbetet, be om ursäkt, se över sina rutiner och erbjuda de som så önskar att returnera boken. Även Bäckströms förlag bör ta sig en funderare över det skedda och överväga vad som kan göras för att hindra liknande fadäser. Vilka möjligheter som finns att bättre varudeklarera de exemplar som redan gått ut i bokhandeln undandrar sig mitt bedömande. På bibliotekssidan håller man på att behandla ärendet, så där kommer det att ske en förflyttning av boken Flykten från Ryssland. Den kommer inte längre att betraktas som Carl von Rolands memoarer, med placering på fackavdelning, utan kommer att behandlas som ett skönlitterärt verk av Tommy Jansson. En klassificering som bättre motsvarar innehållet.
Bengt Nilsson
Linköping
(2005-01-12)
Läs svaret från Per-Anders Lundström, styresman för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
