Har 2000-talets projekthysteri återskapat statarsamhället?
Vårt land har idag fått en kraftigt segregerad arbetsmarknad där skillnaderna mellan dem som har fasta anställningar och dem som går på projektanställningar blir allt större.
Vi skulle vilja påstå att projektarbetarna är 2000-talets statare, bundna enligt en projektideologi som enbart är till gagn för arbetsgivaren. Han ser den som flexibel och dynamisk. Men för individen och humankapitalet är detta en kortsiktig ideologi med kvartalskapitalismens motto som spritt sig likt en löpeld över vårt land. Projektideologin bygger nämligen på en ständig förändring av personalsammansättningen. Du som är anställd skall snabbt in och snabbt ut och alltid vara beredd att flytta landet runt, för ett sisådär tre månaders projekt.
Är denna ideologi verkligen lönsam?
Vår bestämda uppfattning är att den är en förlust för såväl arbetsgivare som anställd. Men störst förlust lider kanske ändå staten – dvs. alla vi skattebetalare – som får betala ett allt högre pris för utbrändhet och höga sjukskrivningskostnader.
För vi tror nämligen att det finns ett samband mellan utbrändhet, höga sjukskrivningskostnader och otrygghet i arbetet. Dåliga anställningsvillkor får konsekvenser för ditt privatliv som påverkar dina möjligheter
• att kunna få ett hyreskontrakt till en bostad
• att kunna få ett banklån
• att kunna planera ditt liv; och kanske skaffa familj och barn
• att kunna få ta ut föräldraledighet
• att kunna få planera semester
• att kunna få vara hemma och ta hand om sjukt barn
• att kunna bygga upp sociala nätverk som blir allt viktigare för familjetryggheten idag, när rörligheten är stor och välfärdsamhället har bantas kraftigt.
Inom vårt fält, kulturarvs- och museiområdet, är det projekt-ideologin som råder, här som i det övriga samhället. Och så har det varit inte bara de senaste tio åren utan snarare de senaste 30–40 åren. Och märkligt nog tycks denna kortsiktiga ideologi vara väldigt vanlig just inom offentliga verksamheter. Är inte det märkligt? Har inte regeringen och politiskt styrda organisationer ett särskilt ansvar för att vara vägledande för just en schysst arbetsmarknad. Det är i alla fall vad som påstås i samband med de just nu diskuterade övergångsreglerna för våra nya EU-medlemmar!
Torbjörn Lindstedt bebyggelseantikvarie, Göteborg |
Dick Harrison professor, Historiska institutionen, Lunds Universitet |
(2004-03-24)