Unika handlingar i de statliga arkiven håller på att förstöras. Våra äldre arkiv är i behov av omfattande konservering och vård. Ett oersättligt kulturarv, viktigt för hela samhällets historia, är i fara.

Men politikerna tycks inte bekymra sig om saken. Den statliga arkivpolitiken är framför allt inriktad på att föra ut arkiven till nya grupper. Som en av mina studenter uttryckte saken: Regeringen tycks se arkiven som en sorts dåligt besökta museer. Symtomatisk är en formulering i betänkandet från senaste arkivutredningen. Den anger daglediga vuxna bland de allra viktigaste (!) målgrupperna för arkivens utåtriktade arbete.

Att statliga museer tagit bort inträdesavgiften anses vara en viktig kulturpolitisk reform. De statliga arkiven har aldrig tagit inträde, eftersom de omfattas av handlingsoffentligheten. Fungerande offentliga arkiv är väsentliga för det öppna samhället. Riksarkivet och landsarkiven tillhandahåller myndighetshandlingar i stort sett fram till dags dato. Men den här artikeln handlar främst om de äldre arkiven.

Det i och för sig aktningsvärda målet att göra arkiven så välbesökta som möjligt prioriteras in absurdum av kulturdepartementet. Att handlingarna bevaras och är tillgängliga för forskare tycks vara av mindre intresse. Det kanske beror på att forskningspolitiken lyder under utbildningsdepartementet.

Ett visst hopp om större insikt hos beslutsfattarna väcktes genom den inventering av arkivaliernas vårdbehov som gjordes på kulturdepartementet uppdrag 1999. I mängder sändes Riksarkivets och landsarkivens anställda ut i depåerna för att grovinventera kilometervis av trasiga och fuktskadade arkivhandlingar. En rapport skickades till departementet, men svaret låter fortfarande vänta på sig. Så vitt jag kan förstå beror detta på att läget var sämre än väntat, men är det en bra ursäkt?

Det finns i princip två sätt att skydda arkivhandlingarna. Det första och grundläggande är att se till att dokumenten förvaras i skydd mot fukt, vattenskador och stölder. Det andra sättet är att skanna handlingarna, så att informationen blir tillgänglig digitalt. Om bilder av godtagbar kvalitet läggs ut på Internet behöver ingen användare slita på originalhandlingarna. Tekniskt sett vållar varken det ena eller det andra sättet några problem. Metoderna finns, det är pengarna som fattas.

För att begripa frågans vikt måste man inse att bevarade arkiv är en förutsättning för all historiskt inriktad forskning som gäller tiden från medeltiden och framåt. Allt kan inte sparas, men det som enligt regelverket och fattade beslut ska bevaras får inte gå förlorat genom oaktsamhet och bristande intresse från politikernas sida. Själv har jag nyligen utkommit med en bok om länsstyrelsernas historia, "I konungens stad och ställe: Länsstyrelser i arbete 1635-1735" (2004). Den grundar sig på bevarade arkiv, men som jag konstaterar i förordet har många dokument i länsstyrelsearkiven inte kunnat användas, eftersom de är alltför sköra. Det här handlar alltså om dokument, som verkligen är unika. Informationen finns ingen annanstans. Genom konserveringsåtgärder skulle de kunna räddas.

Den statliga kulturpolitiken har bland sina officiella mål att "bevara och bruka kulturarvet" och att "motverka kommersialismens negativa verkningar". Det är dags för politikerna att ta sitt ansvar för arkivalier och andra föremål, som inte har något kommersiellt intresse. Arkiven lider av att vara dåligt förankrade i allmänhetens medvetande. Men det är inget försvar för kulturministern. Beslutsunderlaget finns redan.