Historieundervisning i de mätbara resultatens tid

Mer fokus på prestation och tydligt mätbara ämneskunskaper, men saknad efter möjligheten att tillvarata elevers intresse och historieämnets livstolkande potential – så kan de övergripande resultaten sammanfattas när tjugosex lärare verksamma på mellanstadiet, i en nyutkommen avhandling vid Umeå universitet, ges möjlighet att berätta vad de senaste årens skolreformer kommit att innebära för dem och deras undervisning i historia.

Åren närmast efter 2011 var över hundratusen svenska grundskolelärare satta att hantera ett antal skolpolitiska reformer. Tidigare betyg, fler nationella prov och mer preciserade kursplaner, utgjorde en del av nyheterna. Bland flera utbildningsforskare har dessa förändringar beskrivits som uttryck för en global trend. Det har hävdats att ett ökat fokus på mätbarhet och individuella prestationer bidragit till att omdana såväl lärarens yrkestillvaro som skolans kunskapsinnehåll.

I sin avhandling Lärartillvaro- och historieundervisning: Innebörder av ett nytt uppdrag i de mätbara resultatens tid undersöker Anders Persson, doktorand vid Umeå Universitet, vad de senaste årens svenska skolreformer kommit att innebära för tjugosex mellanstadielärare och deras undervisning i historia.

Avhandlingen utgår från antagandet att läraruppdraget, likt livet i stort, kan betraktas utifrån ett existensfilosofiskt perspektiv. Efter flera omgångar av intervjuer och klassrumsbesök analyseras således vilka olika sätt att se på det egna yrket och historieundervisning som upplevs som möjliga att förena med, respektive hindrade av de senaste årens skolreformer.

Bland de lärare i årskurs 4-6 som uttrycker uppskattning och bekräftelse märks både en tillfredsställelse inför det som beskrivs som mer preciserade instruktioner och ett gillande inför ett mer akademiskt och analytiskt krävande historieämne. I berättelserna om olust och frustration skildras emellertid sorgen över att inte längre ha möjlighet att via genuina livsfrågor och inlevelsebaserade arbetsformer utforma en undervisning som upplevs som angelägen för de egna eleverna.

Resultaten antyder således att de senaste åren särskilt kommit att utmana de lärare som förknippar yrkets yttersta mening med möjligheten att själva utforma undervisningen tillsammans med eleverna för att därigenom i högre grad kunna tillvarata skolämnet historias humanistiska och livsberikande potential.

Anders Persson:
Lärartillvaro och historieundervisning. Innebörder av ett nytt uppdrag i de mätbara resultatens tid
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 13 september 2017