Historikerna lämnar oss famlande i mörkret
Den 16 juni 1953 var en tisdag. Under en helgutflykt på Spree hade de börjat tala om saken. Alla andra grupper i samhället hade fått lättnader: bönder, hantverkare, småhandlare, tjänstemän. Endast av arbetarna krävde man oförändrat ökade insatser. Men det värsta var nog inte detta, utan att de höjda prestationsnormerna tog sig formen av lönesänkningar. Lika hårt arbete mot mindre betalning.
De började gå från Stalinallée och ganska snart kom det anslutande grupper av byggnadsarbetare, också från andra sidan floden. Vid två tiden hade de nått Haus der Ministerium på Friedrichstrasse, Görings gamla flygvapenministerium, som mirakulöst nog motstått bomber och beskjutningar under kriget. Då var de över 10 000. Då riktade sig talkörerna inte längre mot normpolitiken. De krävde att regeringen skulle avgå, de krävde fria val, de krävde ett enat Tyskland.
Då bestämde sig arbetarna för att utlysa en generalstrejk som skulle börja nästa dag. Det var inledningen till det första folk-upproret i det stalinistiska Östeuropa, tre månader efter Stalins död.
Medan belägringen av regeringshögkvarteret pågick, avgick deputationer i omgångar till Väst. De uppsökte den närbelägna radiosändaren RIAS. Arbetarna ville ha ut budskapet om den förestående generalstrejken. De vann inget gehör. Radiochefen, en amerikan, och hans närmaste medarbetare Egen Bahr, som skulle bli minister och arkitekten bakom Willy Brandts östpolitik på sjuttitalet, vägrade med hänvisning till att aktionen var spontan och oorganiserad. De kunde inte ansvara för följderna.
Ändå bröt revolten ut, den spreds från man till man. Den varade i sex dagar och krossades av sovjetiska stridsvagnar. Det var på många sätt en generalrepetition. Tre år senare reste sig ungrare och polacker. Men ungrarna var beväpnade och i Polen åstadkom man en regimväxling. Den östtyska resningen rubbade inte systemet en tum. Ändå grep den tag i hela samhället. Den omfattade inte bara huvudstaden utan de flesta större och medelstora städer i arbetar- och bondestaten.
Historikern Hubertus Knabe har räknat ut, med hjälp av numera tillgängligt källmaterial från den östtyska säkerhetstjänsten, att mellan en och en och en halv miljon människor deltog i öppna protester. 560 kommuner berördes, minst 600 företag lamslogs av strejker. I Berlin gick 100 000 människor på gatorna, i Halle 60 000, i Leipzig närmare 40 000. Det var långt fler än i oktober 1989 när Erich Honecker tvingades avgå och muren strax därpå bröts igenom. (17. juni 1953. Ein deutscher Aufstand. Ullstein 2004)
Läget var på ett sätt gynnsamt. Den nya ledningen i Moskva tyckte att Walter Ulbricht och hans kamrater hade gått fram på tok för snabbt för att bygga socialism i ett land som trots allt behärskades av sovjetisk militär. Produktionssiffrorna sjönk, folk lämnade landet. Men i Väst var man måttligt förtjust i tanken på ett enat Tyskland. Regimförändring i Öst kunde leda till oförutsedda händelser i Väst. Det fanns ingen motståndsrörelse och inget ledarskap att lita på.
Hjältarna från 1953 är märkvärdigt anonyma. Det är slaktarna man minns, fast med avsmak.
En generation senare är situationen annorlunda i hela Östeuropa. Missnöjet har mognat, männen vid makten är förbrukade. Dissidenterna, den inre oppositionen, träder fram efter lång väntan. Steget från gammalt till nytt blir också förhållandevis fredligt. Det är heroerna man minns, en Lech Walesa, en Václav Hável. De gjorde grundjobbet, de drog med sig folkmassorna. Vad man lätt glömmer bort är att uppbrottets män och kvinnor ganska snabbt försvann ut i periferin. En del blev regimkritiker på nytt, andra blev kvar på symboliska poster, ett slags maskotar.
Reformatörerna var nästan alltid produkter av det gamla systemet. Det gäller en marknadsliberal som Václav Klaus i Tjeckien, en brysk realpolitiker som Boris Jeltsin i Ryssland. Det gäller också i stor utsträckning de ekonomiska entreprenörerna som utnyttjade sina kontakter i apparaterna för att lägga beslag på enorma förmögenheter och framstå som modernisatörer. Endast de mest komprometterade i den gamla nomenklaturan undanröjdes.
Vad man kan fråga sig utifrån den här erfarenheten är om det finns en systemoberoende ledarskapskompetens som slår sig fram överallt och är rätt ointresserad av sådant som ideologi och medborgerlig frihet. Byggnadsarbetarna reste de numera kulturminnesskyddade paradbyggnaderna vid Stallinallée; men hade de kunnat bygga landet?
Vår närhistoria fungerar som ett laboratorium. Krig och revolutioner är så nära historikern kan komma det kontrollerade experimentet. Man studerar skillnader och likheter, man mäter tidsfaktorn, man vadar i arkivhandlingar som tidigare hållits inlåsta. Det sägs ibland att det är segrarna som skriver historien, men de tycks ofta ha så mycket annat att göra än att blicka tillbaka. De östeuropeiska befrielserna innebar förvisso en historiens återkomst. De föranledde också en serie återupptäckter.
Vi bevittnade ett antal – faktiskt inte alls särskilt välplanerade – systemskiften. De pågår alltjämt. I Östeuropa fick de karaktären av politiska revolutioner. I Kina har det skett på icke-revolutionär väg, eller kanske som en kontrarevolution. Historikerna borde vara febrilt, ja fanatiskt sysselsatta med att sammanfatta, värdera och syntetisera dessa erfarenheter. Jag tycker inte att de är det. I Sverige har regeringen öronmärkt en massa miljoner till forskning om en sak som ändå är rätt väl beforskad, nämligen den nazistiska förintelsepolitiken. Intresset för rysk och östeuropeisk, för att inte tala om utomeuropeisk historia har närmast svalnat under senare år.
Det är inte regeringens fel, det är historikernas. De ägnar sig nästan uteslutande åt svensk historia men har ändå inte lyckats att skriva en Sveriges historia. Vi har ingen bra och tillförlitlig bild av det nuvarande Sveriges utveckling under de senaste två tusen åren. Vi vet inte hur övergången från ett system till ett annat ser ut, vad som hände när de tekniska och ekonomiska omvandlingarna satte in. Vi vet mycket litet om Sveriges plats i Europa vid olika tider. Det gör att vi har svårt att jämföra oss med andra.
I övriga nordiska länder skriver man ständigt breda, professionellt upplagda nationalhistorier, en för varje generation. Man vrider och vänder på temana, man återkommer till de avgörande händelserna, man placerar in sig. Det gör inte vi. Det är ett fattigdomsbevis.
Det får konsekvenser inte bara för den historiska och humanistiska vetenskapen i vårt land – det blir inåtvänd och smalspårig. Det påverkar också politiken och opinionsbildningen. Statsministern kan anklaga oppositionsledaren för att eftersträva ett systemskifte med hänvisning till nivåer i arbetslöshetsersättningen. Det är missbruk av ord. Det uttrycker en vilsenhet av väldiga mått.
Humaniora och samhällsvetenskap bidrar kanske inte till ekonomisk tillväxt, men ett offensivt studium av samhällsutvecklingens långa vågor skulle göra det möjligt att ställa frågan om forskning och utveckling alls har den betydelse för framsteg och välstånd som ständigt påstås i den allmänna debatten. Så sker inte. Vi famlar i mörkret. Se där utmaningen!
Anders Björnsson
publicist och historiker
(2005-09-27)