Kastrering av män byggde på kunskap om kvinnans kropp

För män med prostataproblem var kastrering länge en behandlingsmetod. Men besluten om kastrering i början av 1900-talet grundade sig i att man trodde att mannens prostata motsvarade kvinnans livmoder. En ny avhandling från Linköpings universitet vänder på föreställningen om mannen som norm i medicinhistorien.

Många män vet att godartad prostataförstoring kan påverka livskvaliteten. Prostatan, som normalt är stor som en valnöt, kan svullna upp och orsaka smärta samt ständiga toalettbesök. Idag finns olika behandlingsmetoder, men historiskt har det sett annorlunda ut.

Elin Björk, historiker vid Linköpings universitet, har i sin avhandling riktat strålkastaren mot den behandlingsmetod som var dominerande från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet – kastrering. Kastreringen innebar att testiklarna opererades bort i syfte att få bukt med problemen kring prostataförstoringen. Men risken för komplikationer efter ingreppet var stor.

Den medicinska vetenskapen har länge utgått ifrån mannen som norm. Ett exempel är att läkemedel designas efter den manliga kroppen. Men genom att studera kastrering som behandlingsform mot godartad prostataförstoring upptäckte Elin Björk att den rådande föreställningar om mannen som måttstock inom medicin, inte helt stämmer.

– Visst har mannen varit norm inom medicinhistorien, men bilden kan nyanseras. Avhandlingen visar att när det kommer till kastrering av män så har kvinnokroppen varit norm. Mannens testiklar och prostata antogs vara motsvarigheten till kvinnans äggstockar och livmoder, säger Elin Björk, nybliven doktor på institutionen för Tema vid Linköpings universitet.

Kunskaper om hur kvinnokroppen fungerade överfördes alltså till den manliga kroppen, och i förlängningen användes kunskap om kvinnors kroppar som argument för att kastrera män.

Materialet i Elin Björks avhandling består av texter som läkare skrivit från åren 1893–1910, och som publicerats i medicinska tidskrifter som The Lancet, British Medical Journal, Annuals of Surgery och The Journal of the American Medical Association. Genom texterna har hon kunnat ta del av berättelser om vad prostatan ansågs vara, varför kastrering ansågs fungera – och varför inte.

Tidigare forskning har visat att det fanns en mycket restriktiv hållning mot att kastrera män, trots att alternativen var få. Elin Björks avhandling menar att detta är felaktigt och att kastrering sågs som en lösning av läkarkåren. Många läkare övergav inte behandlingen förrän det visade sig att den inte fungerade och att problemen med förstorad prostata återkom.

– Att man utgick från kvinnokroppen när man behandlade män visar att vi bör komma ihåg att det som vi tar för ”sanning” en viss tidsperiod, inte är sant för andra tidsperioder. Inte bara kvinnors könsorgan och kroppar varit objekt för den medicinska vetenskapen, säger Björk.

Elin Björk:
Att bota en prostata. Kastrering som behandlingsmetod för prostatahypertorfi 1893–1910
Institutionen för tema, Linköpings universitet
Disputation: 29 november 2019