Kön viktigare än stånd i 1600-talets adelsbegravningar

Sättet en person begravdes på berättar mycket om vilken status personen hade som levande. I en ny avhandling om adelsbegravningar visar Alexander Engström att 1600-talsadelns status och exklusivitet var beroende av flera hierarkiers samverkan. Faktorer som ålder, civilstånd, merit och rang spelade in, men framför allt fick männen mer storslagna begravningar än kvinnorna.

1600-talets adel var präglad av ståndssamhällets fundamentala ojämlikheter, men den sociala ordningen var mer komplex än en fråga om hög- och lågadel. För att visa på hur dessa hierarkier samverkade i skapandet av status och åtskillnad har Alexander Engström använt sig av tidens begravningskultur. Begravningar är en passande lins för att studera olika hierarkier då alla i ståndssamhället någon gång erfor det, och då det var något som många beskådade var det viktigt att styra tolkningsutrymmet så att den döde presenterades i enlighet med familjens och ståndets statusuppfattningar.

Att man var adel och ägde ett frälsebrev eller hade stora förmögenheter innebar inte att man tilläts vilken pompa och ståt som helst vid begravningar. Begravningens omfattning bestämdes av den dödes kön, ålder, civilstånd, merit och rang. Män fick överlag de mest omfattande begravningarna med huvudbanér, anvapen, fanor, soldater, kavallerister och begravningssaluter.

Alexander Engström visar utifrån ett stort och varierat material att den könade ordningen överlag resulterade i att en ung ogift friherre som varit riksråd eller officer ofta fick en mer omfattande begravning än en rik änkegrevinna av gammal ätt. På samma sätt innebar denna ordning att det spenderades mer pengar på det manliga familjeöverhuvudets begravning än när kvinnor eller barn skulle begravas. Detta betyder dock inte att skillnad inte gjordes mellan män. I takt med att allt fler adlades under 1600-talet blev merit ett värdefullt verktyg för att skapa påtagliga skillnader mellan män i begravningskulturen, till en sådan grad att anhöriga till gamla grevar och nyadlade herrar ordnade merittitlarna före adelstitlarna i personalier, huvudbaner och på gravminnen.

Merit var dock ett attribut som var koncentrerat till män. Kvinnors status, oavsett om de var gifta eller ogifta, skapades istället genom att de sattes i relation till en make eller fader, något som aldrig förekom för vuxna män. Kön var därför på många sätt överordnat adelsrang i skapandet av status och åtskillnad i begravningskulturen.

Avhandlingens resultat skiljer sig från tidigare forskning, som överlag har fokuserat på män ur aristokratin, och har sett adelsståndet som en hierarki av hög- och lågadel. Genom att belysa begravningspraktiker för adliga barn, kvinnor och män visar avhandlingen tydligt hur flera hierarkier samverkade för att skapa status och åtskillnad samt att adeln var tvungen att skapa åtskillnad mot ståndets egna medlemmar med samma eftertryck som mot andra sociala grupper.

Alexander Engström:
Olikhetens praktiker. Adlig begravningskultur i Sverige c:a 1630–1680
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 27 september 2019