Krigare, härskare och stora gravhögar

Det stora antalet storhögar, totalt cirka 270 stycken, och den jämna spridningen av dem tyder på instabila politiska förhållanden i Mälardalen under den yngre järnåldern. I sin avhandling i arkeologi ger Peter Bratt en samlad beskrivning och analys av framväxten av olika maktgrupperingar i Mälardalen under järnåldern. Deras återkommande kamp om makt och rikedomar under loppet av yngre järnåldern (cirka 500–1100 e.Kr) är en viktig del av förspelet till uppkomsten av Sverige som nationalstat.

– Under den äldre perioden, den så kallade äldre vendeltiden, byggdes Uppsala högar och många andra monumentala högar i Mälardalen vid strategiska knutpunkter i landskapet, särskilt där viktiga land- och vattenvägar korsades. Sådana lägen var viktiga att kontrollera för eliten, men de var också platser där högarna kunde exponeras och synliggöras mot många människor, säger Peter Bratt.

Sannolikt visar detta att regionala herravälden etablerades vid denna tid i Mälardalen där härskaren vid Uppsala tidvis kom att få en dominerande ställning, vilket avspeglas i myterna om Ynglingaätten.

Denna politiskt oroliga tid fick sin lösning genom grundandet av mötes- och handelsplatsen Birka som troligen tillkom som ett gemensamt företag för härskarna i Mälardalen. Birkas första tid förefaller ha varit en relativt lugn period, vilket bland annat omvittnas av att få stora högar byggs under denna tid.

Under 900-talet uppfördes dock fler gravhögar än någonsin tidigare, nu även av vanliga bönder. Därigenom bemöttes en politisk orolig situation som till viss del kan ha haft sin grund i den tidiga kristna missionen. En ny kungamakt med maktbas i Västergötland lät grunda Sigtuna i slutet av 900-talet som politisk stödjepunkt i Mälardalen. Genom att dela ut tomter i staden till den lokala eliten i området kunde kungen göra dessa härskare delaktiga i Sigtunas utvecklig. Därmed kunde Sigtuna på ett liknande sätt som tillkomsten av Birka två hundra år bidra till att konflikterna dämpades i Mälardalen. Kristnandet av området, och därmed accepterandet av en gemensam ideologi, under loppet av 1000-talet skapade också grund för ett politiskt lugnare klimat.

Järnålderns storhögsbyggande aristokrati i Mälardalen tycks till större delen gått under i den tidiga medeltidens återkommande maktkamper mellan olika stormannagrupperingar, vilka kännetecknade det medeltida Sveriges tillkomst.

– Att Uppsala högar och andra storhögar i Mälardalen byggts över forntida härskare har hållits levande i myter och sagor ända från järnåldern, säger Peter Bratt. Vid arkeologiska utgrävningar av stora gravhögar framkommer också ofta rika gravgåvor i form av statusfyllda föremål såsom svärd, brädspel, glaskärl och mängder av djur, bland annat dyrbara jaktfåglar.

I avhandlingen visar Peter Bratt att de stora högarna från järnåldern i princip innehåller två typer av sociala skikt. Det ena skiktet visar en professionell krigarklass med högar på 15-19 meter i diameter. Det andra skiktet, med monumentala högar på mer än 20 meter i diameter var till för det överordnade härskarskiktet.

Krigare och härskare i Mälardalen uppförde stora högar för att särskilja sig från andra grupper under järnåldern i Mälardalen och för att uttrycka maktanspråk. Särskilt tydligt var detta under tider när maktförhållandena var ifrågasatta. De stora högarna symboliserade stora resurser i form av jord och mänsklig arbetskraft, men påminde också om anrika förfäder. Bruket att uppföra flera stora högar på rad, som vid Gamla Uppsala och andra platser i Mälardalen och i Norden, var ett sätt att hävda ärftlig rätt till makten. Men upprepningen av högläggningarna visar också att makten aldrig var självklar, utan alltid förväntades vara ifrågasatt.

I aktuell forskningen framhålls ofta att tings- och kultplatserna under yngre järnåldern låg på samma platser och att dessa var kontrollerade av eliten och lokaliserade till härskarnas gårdar. Peter Bratt visar i sin avhandling det sannolikt var på det sättet vid de stora centrala samlingsplatserna i Norden, som till exempel vid (Gamla) Uppsala, men däremot inte i övrigt i Mälardalen. Där låg tings- och kultplatserna oftast på skilda platser.

– Medan tingsplatserna antas ha varit knutna till härskarnas bosättningar visar min avhandling att kultplatserna ytterst sällan varit det. De låg istället på angränsande gårdar. Det tyder sannolikt på att eliten inte haft full kontroll över vare sig de politiska och rättsliga besluten på tingsplatserna eller den offentliga religionsutövningen på de heliga platserna, säger Peter Bratt.

Peter Bratt:
Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnåldern
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 17 oktober 2008
Opponent: professor Per Ramqvist, Institutionen för arkeologi, Umeå universitet